Huvudnavigation

BRÖLLOP I CASABLANCA

Efter min militära karriär tillbringade jag ett spännande och lärorikt år på Berghs Reklamskola i Stockholm. Skolan låg belägen högst upp under takåsarna utefter gamla fina Regeringsgatan. Min bostadsadress var Drottninggatan 89. Ett härligt gammalt hus högt i tak och med vackra kakelugnar. I dag är byggnaden riven och ersatt med ett monster i glas och betong. Höstterminen 1957 delade jag ett jättestort rum med en blivande teknisk ingenjör: Bo Johansson som kallades ”Stor-Bosse” på grund av sin omfångsrika anatomi och höjd över havet, han var en snäll och vänlig kille i tjugofemårsåldern som arbetade träget med sina uppgifter, tog sig ett järn då och då,  kedjerökte och flyttade ut till jul.  Vårterminen flyttade en annan Berghs-studerande Lasse Haag från Gävle in i rummet. Vi hade en hel del äventyr och småhyss för oss i Stockholm med omnejd vårterminen 1958. Lasse var begåvad: en drömmare och fantasimänniska, men han levde ett  hårt liv. Han brände sitt krut i båda ändar och dog 1975.

   På skolan hade vi olika lärare i färglära, reklam, modeteckning,  projektionslära och så vidare; ingen av dem har väl ristat några större spår i mitt medvetande. Jag minns dem såsom alltid varande finklädda och att de tog sin uppgift som pedagoger på stort allvar; tilltalsformen var ytterst korrekt, alla krävde: ”Herr” respektive ”Fru” före efternamnet. Undantaget var som sig bör rektorn,  en stor bredaxlad sympatisk man med jättehänder och enormt starka glasögon, hans pupiller blev i storlek som två blå femtioöringar. Honom tilltalade man alltid: Rektor Bergh.     

  Det  fanns också  en lärare i fri illustration och krokiteckning som hette Erik Johannesen. Han är den bästa lärare jag någonsin har haft, och jag har haft ganska många genom åren. När jag började på skolan, hade jag  arbetat som reportagetecknare på frilansbasis under flera år; under åren som gått, före och efter Bergh-tiden, har jag gjort  hundratals  illustrationer och dessutom skrivit åtskilligt för framförallt Arbetarbladet, jag har också skrivit en del reseberättelser för Gefle Dagblad.

   Jag tyckte vid den här tidpunkten att jag kunde min sak och det tyckte de flesta i omgivningen. Erik Johannesen tyckte helt frankt att det mesta jag gjorde var manierat skräp! Driven teknik, visst: alltför driven - den rätta känslan och engagemanget saknades.   Den mycket skarpögde Erik Johannesen fick mig att börja om från början, se tingen runt omkring förutsättningslöst med barnets öppna blick och det förändrade mycket för mig.  Lärare av Johannesens kvalitet är det ont om.

En granne i porten bredvid hörde till den verkligt bisarra sorten. En jurist i sina bästa år som gradvis förskingrade en smärre förmögenhet för en senil tandläkare. Pengarna gick bland annat till juristens vackra säteri i Uppsalatrakten. När försnillandet stod inför upptäckt, löste  den företagsamme mannen  det hela genom att mörda den gamle och låta honom försvinna etappvis via kakelung. När tandläkaren upphörde att visa sig på en av de årligen återkommande studentträffarna, anade någon oråd och i sinom tid nystades brottet upp. Juristen erkände till slut, trots att  bevisen bokstavligt talat  gått upp i rök. Han dömdes till fängelse och blev där en av internernas förtroendevalda, och som sådan, en mycket  effektiv och stridbar kämpe för fångarnas rättigheter.

Jag trivdes väldigt bra på Berghs. För första gången i mitt liv arbetade jag målmedvetet med någonting jag verkligen tyckte var roligt och givande: nämligen mitt bildskapande. I ämnet ”fri teckning” hängde jag oftast ute på de talrika ölshapp som fanns i huvudstaden vid denna tidpunkt. Jag gjorde hundratals skisser och även mer utarbetade teckningar av det klientel som frekventerade dessa ställen.  Utomhus höll jag mest till och tecknade i trakterna på Söder vid Katarina Kyrka, Fjällgatan, Stigbergsgatan och på Mariaberget  med utsikt över Riddarfjärden och hela centrala Stockholm. Erik Johannesen bedömde sedan mitt arbete kritiskt och rättvist, han tyckte att jag utvecklades åt rätt håll, uppmuntrade mig till fortsatt intensivt tecknande och allt kändes mycket bra. 

   Sommarlovet kom och jag lämnade motvilligt Stockholm.  Gävle hade ”krympt” under min studietid, husen var så mycket lägre utefter Drottninggatan i min hemstad jämfört med Drottninggatan i huvud-kommunen där jag vandrat fram och tillbaka mellan mitt hyr-rum i kvarteret norr om Strindbergs-museet invid Tegnérlunden,  dagligen gått en kilometer längs det spikrakt smala men intensiva affärs-ströget, vikit vänster vid Mäster Samuelsgatan där resterna av  gamla Konstfack låg, och samtidigt på köpet fått en inblick i det gigantiska utgrävandet av det som i dag utgörs av den moderna omgivningen vid Sergels torg. För mig, som tjugoåring, var Stockholm staden nummer ett! 

 Ett annat påtagligt faktum var detta att  pulsen i Gävle var så norrländskt långsam (inbillade jag mig då) och på Sjöstrands Konditori satt exakt samma klientel av snobbigt rökande skolungdom och uppstilade unga damer och herrar som alltid suttit där i alla år. Däremot hade de bytt fiskar i det stora akvariet!  Nej! Tillbaka till staden mellan broarna, tillbaka till Stockholm; det var där möjligheterna fanns, där  bubblade det av idéer, spänning, kultur, variationsrikedom och där gavs den härliga känslan av fullvuxen storstad.  Jag såg verkligen fram mot kommande läsår men på lovet strax efter midsommar 1958 träffade jag en flicka från Karlholmsbruk  som hette Kerstin Hålldin och blev blixtförälskad! Jag avbröt bums  mina studier och vi beslöt att åka ut i stora världen tillsammans.

Torsdagen den 31 juli lämnade vi Sverige. Dumt nog var mitt körkort indraget  och vi hade för övrigt ingen bil; men vi åkte på tummen och det gick hur bra som helst. Oftast stod Kerstin ensam vid vägrenen och liftade med en liten bag som enda packning, det dröjde aldrig länge förrän den första bilen stannade och föraren, nästan alltid ensam i sitt fordon, chevalereskt öppnade dörren... då kom jag framhoppande ur busken med vår tungt lastade sjömanssäck på ryggen - ibland hände det att bilisten drog iväg med en rivstart, men de flesta gångerna gick det bra.

Vi hamnade först i Paris där jag tecknade för vårt levebröd. Lördagen den 6 september 1958 utförde jag två illustrationer åt en märklig amerikan. Han betalade dubbla priset mot vad jag begärde. Enda gången något sådant hänt i mitt liv.

   Vi lämnade Paris i september och hamnade i Burgos. Där fick vi lift med en spansk greve Don Gregorio Fideo Garrido. Vi följde med honom till hans boning i Sevilla: ett hus med 22 rum, 5 badrum och ett kök. En stab på tiotalet pigor höll ordning på torpet. Kerstin fick bo där och verkade som engelsklärare åt ”Chicko” och ”Chickoella”, de båda döttrarna i familjen. Själv fick jag hyra in mig på hotell. Don Gregorio, som var en spjuver, tyckte att vi skulle föreställa bror och syster. Det var bäst så, när vi umgicks i den katolska överklassen. Hans Senora, som på ett frappant sätt liknade skådespelerskan Julia Ceasar, anade nog oråd på sluttampen. Det var någonting i hennes blick när hon tittade på mig... 

   Torsdagen den 18 december tog vi emellertid ett snyftigt farväl av våra spanska vänner och fortsatte söderut mot Afrika. Av en slump hamnade vi i Casablanca vid Atlantkusten. Den staden var precis så spännande som den låter. Vi tecknade modell på Lécole des Beaux Arts, och sålde tjurfäktningsbilder till amerikanska militärer, amerikanarna hade en flygbas där med tusentals soldater stationerade. Kerstin hade vid den här tidpunkten blivit riktigt duktig på att teckna och kunde i viss mån bidra till försörjningen. Vi hann också bekanta oss ganska väl med den svensk-koloni som bodde i Marocko: En familj Eklund, Gävlebor, var där i egenskap av missionärer för Jehovas Vittnen och en svensk Volvo-anställd Åke Romeborn och hans fru Mona. Andra svenskar som vi lärde känna var herr och fru Westling som arbetade på svenska ambassaden,  samt konsul Nilsson och minister Petri. Vi blev ofta hembjudna till svenskarna och kunde på så vis dryga ut matkontot.

En gång var vi bjudna till minister Petri i huvudstaden Rabat tillsammans med hela svensk-kolonin: minst  tjugo, trettio personer. Långbord i salongen, gått om tjänare som passade upp, kort sagt - stil! Själv fick jag äran att ha en mycket gammal, men mycket ”fin” dam till bordet. Ministern, som stod vid långbordets kortända höll ett litet inledande tal. Alla lyssnade uppmärksamt till det spirituella middagstalet där ministern gjorde eleganta utvikningar och kåserade lysande om både svensk vinter och Saharaöknen, själv dreglade jag svårt  vid åsynen av all den goda maten.

   -Så mina damer och herrar... varsågoda och sitt och låt er väl smaka av det marrockanska köket...  Nu går vi till bords! avslutade ministern sitt anförande och blixtsnabbt smällde jag ner mig på stolen och började riva bland läckerheterna... Till min förvåning upptäckte jag då hur alla herrarna elegant drog ut stolarna för sina bordsdamer, som värdigt intog ät-position. Min bordsdam som var äldst och finast  av alla tog det hela med ett älskvärt leende, drog ut stolen och satte sig av egen kraft. Själv kände jag mig vid detta tillfälle ganska enkel. Lantisen från Avesta och Gävle hade visat sitt rätta ansikte.   

Vi gifte oss lördagen den 18 april 1959 inför borgmästaren i Casablanca. Herrskapen Romeborn, Westlings, konsul Nilsson och några andra svenskar, vars namn jag glömt var vittnen.  Borgmästaren ställde sina förmaningar och förfrågningar på rapp franska och vi svarade perfekt: ”Oui” på det galliska tungomålet.  Vår kärlek var ung och ljuv; den ljusnande framtiden låg för våra vandringsfötter,  det var varm vår med vajande palmer i staden och sandstormar i Saharaöknen.   I grannlandet Algeriet pågick dock det blodiga kriget med  Frankrike som skulle sluta först 1962, då en miljon människor mist livet och 900 000 fransmän flyttat till det hemland där blott 10 procent av dem var födda.  Även i vår omgivning gick det att spåra en stark fientlighet mellan nordafrikaner och européer, Marrocko blev fritt från Frankrike och Spanien så sent som 1956. En fransk officer mördades på öppen gata i Casablanca samma dag vi gifte oss!

  Tre månader efter bröllopet, lördagen den 25 juli 1959 återvände vi som uppburna äventyrare och omskrivna ”upptäcksresande” till Sverige.