Huvudnavigation

Lumpen - Leif Formgren

Lumpen

PRIVAT KRIG OCH GRANATEN SOM HAMNADE FEL

Jag fick naturligtvis sparken, men det gjorde inte så mycket för nu skulle jag göra min plikt mot fäderneslandet. Nu skulle rekryten klaras av på hemmaplan. Jag mönstrade in på det nu  nedlagda regementet, Kungsbäck I 14, Gävle där jag skulle genomgå  underbefälsutbildning på granatkastarkompaniet.    Lumpartiden blev dock inte den succé som jag hade hoppats på. Jag har aldrig trivts vidare bra i grupp och inte heller att ta order. Tiden i uniform blev kort sagt bedrövlig. Jag hade åtskilliga kasernförbud och andra former av diciplinstraff och satt dessutom i "buren" två gånger. Första gången fick jag sju dagar och anledningen kan göra det samma. Vid det andra tillfället blev det åtta dagar, straffet utdömdes civilt vid Gävle Rådhusrätt som jag nu gästade för tredje gången. (Jag började bli riktigt hemtam i rättvisans korridorer.) Brottets art är en god illustration till den mentala utvecklingen och mognaden vid den här tiden. Eld och krut finns med även här  som den röda tråden.

Jag tyckte mycket om att skjuta med olika vapen från tidig barndom. Intresset mattades knappast i lumpen - dock inte på skjutbanan, skott för skott med markering och annat larv. Inte heller som jägare i skog och mark, jag har aldrig jagat i hela mitt liv och tänker aldrig göra det heller.  Nej, med skjuta menar jag just: Skjuta! Panga på; dra en salva från höften som de gjorde på film på den tiden. Att slita sexskjutaren ur hölstret och skjuta mot tomglas och burkar. (Där fann jag en sagolik och infantil njutning.) Eller att dra av en salva från kulsprutepistolen och skriva signaturen på väggen till ett rivningshus som de stora pojkarna: Lucky Luciano, Schultz, Dillinger, Al Capone och allt vad de hette; de stora skurkarna under depressionen i Amerika.  I filmens värld var Allan Ladd, Burt Lancaster och Kirk Douglas stora föredömen, killar som kunde konsten. Hårda män som jag såg upp till och försökte efterlikna så gott jag förmådde. Alla sköt de med revolver och maskingevär från höften. Nu för tiden håller man revolvern helt fegt med båda händerna och skriker: "Freeze!" Charmen har på sätt och vis försvunnit med tvåhandsfattningen. Det var bättre förr!

Hur som helst, under julledigheten 1956 smög jag hem min kulsprutepistol, sex magasin och massor med 9 millimeters ammunition.  Nu skulle det bli skjuta av!  

  Jag visste sedan tidigare skidfärder att det fanns en försvarlig samlig av meterhöga cementrör, med ungfär trettio centimeters  diameter, långt uppe i skogen vid Hemlingby. Tanken var säkert att gräva avlopp fram mot vårkanten när tjälen gått ur jorden. En god vän, nyss beskrivne Ove Olsson  som fortfarande gick i gymnasiet följde med på uppdraget.  Han fick skjuta några skott och försökte utan större framgång  pricka en skogsduva som satt och sov i en talltopp men som illa kvickt flaxade iväg när det började smälla. 

  Efter dessa ganska halvhjärtade civila försök satte jag igång mitt privata krig mot cementrören. Först retirerade jag cirka tjugo meter. Väl skyddad bakom en rejäl gråsten iscensatte jag sedan mitt stormanfall. Med ett djärvt skri kastade jag mig fram mot fienden - cementrören - och i halvt skydd bakom en tallstam, brände jag från höften av den första salvan rakt in i rörssamlingen. Effekten var härlig, krossade cementanhopningar föll mot snön, gruset sprutade. Ett nytt magasin in i k-pisten, en djärv rullning i snön. Mot fienden! Pang, pang, pang, pang!  En ny underbar kulkärve träffade nästet. Jag "sågade" faktiskt av de grova rören. I med ett nytt magasin, en ny heroisk rullning till nytt skydd, upp i knästående och så hela magasinets dödsbringande innehåll rätt in i rörsamlingen som nu alltmer började likna en ordinär sandhög. Några ruiner höjde sig ännu, men min korseld var förödande. 

  Ett par nya  listiga undanmanövrar, ingen eld på ett tag. Jag tryckte med bultande hjärta under en enbuske, låg dödstyst någon minut, smög in ett nytt fulladdat magasin och såg samtidigt i ögonvrån hur Ove med skräckblandad "beundran" följde mina förehavanden. Han hade under det korta stridsuppehållet flyttat sig långt från den mest utsatta skjutsektorn.  Så brakade det löst igen... Jag sköt nu  sjövilt, tomhylsorna sprutade ut i naturen och k-pistpipan var glödhet. Patronerna massakrerade de allra sista erekterade resterna av cementrörsansamlingen, ett halvt magasin kvar... Då ljöd en visselpipa och en skrikig sergeant: "Halt! lägg ner vapnet!   Händerna i luften - Stå still!" 

Krigsövningarna slutade tvivels utan lite snöpligt. Någon misstänksam medborgare med samhällsansvar hade telefonerat till regementet när automatelden hördes och en utsänd skidpatrull  avbröt hela nöjet.  Min k-pist, plus fem tomma magasin och ett halvfyllt togs i beslag. Själv fick jag redogöra för mina skjutövningar för både militär och polis. Dagen efter hade Arbetarbladet eller Gefle Dagblad, jag har glömt vilken, som rubrik: SKJUTGALEN REKRYT GJORDE HEMLINGBYSKOGEN OSÄKER. Denna min privata gerilla-attack i skogen gav mig åtta dagar i buren. Jag lekte att jag var krigsfånge och tog min hårda träbrits i besittning som en man.

Mitt morbida pang-pang intresse höll i sig och det stod inte på förrän frestelsen blev mig övermäktig i form av en, på mycket skumma vägar, införskaffad 9-millimeters Luger!  Med denna sköts en hel del skarp ammunition, den här gången dock på betryggande avstånd från kaserner och boningshus. Det hela kändes med tiden både väl farligt och meningslöst, så den såldes till en tjugotreårig obegåvad Gävlebo som dyrt och heligt lovade att aldrig, under några som helst omständigheter, avslöja leverantören. Detta var ett heligt löfte. I avtalet ingick också att han skulle fila bort tillverkningsnumret på vapnet, något jag hade tänkt göra men inte kommit mig för att verkställa.  Han fick köpa den för en spottstyver och fick en kaffeburk patroner på köpet.

   Det dröjde bara  en vecka så dök tjugotreåringens rasande far upp och hotade med både polis och fängelse! Nu såg det riktigt illa ut. Vad hade då hänt? Jo, sonen  hade i ett anfall  av svartsjuka hotat att döda sin fästmö med vapnet! Lyckligtvis stannade det bara vid hot, ty fadern (som var ett välkänt råskinn)  hade dykt upp i sista ögonblicket och spöat upp sin son som  omgående  skvallrade och angav mig som säljare. På något underligt sätt lyckades jag emellertid få med gubben ut till Gävle hamn sent en kväll, och tillsammans slungade vi ut det presumtiva mordvapnet i havet. Jag mådde mer illa av den här historien, än av alla gamla dumheter sammanslagna.

En 9-millimeters kula i olagligt vapen med fel handhavare är naturligtvis en livsfarlig kombination. En 9-centimeters skarpladdad granat som smäller i marken sju kilometer från det tänkta målområdet. Vad sägs om det?  Kunde  sådant ske? Ja, det kunde det. Det hände på Marma skjutfält våren 1957. 

   Granatkastarkompaniet var en vecka på nyss nämnda skjutfält där vi på sluttampen sköt med skarp ammunition. Åtta pjäser på linje i den skogiga omgivningen, avståndet mellan varje grupp var mellan tjugo till trettio meter. Bemanningen var fem till sex man vid varje pjäs. Två man bar de tunga projektilerna och tre man riktade in pjäsen mot målet. Chefsriktaren fick sina order från gruppchefen - korpralen.  Han i sin tur fick direktiv via hörlurar från pjäsplatstältet som låg långt ifrån oss och där man sammanställde måldata och gav order om eldgivning. För att verifiera den order gruppchefen fått därifrån, skrev han ner två grad-inställningar: en i höjd och en i sida. Instrumenteringen, har jag glömt, men principen var denna: Om eldröret låg på flat mark visade instrumentet 0 grader i höjd. Om röret stod rakt upp var vinkeln följaktligen 90 grader. I sida var det 90 grader vänster, alternativt 90 grader höger. Vid normal eldgivning låg höjdvinkeln kring 60-70 grader för att granaten skulle beskriva en hög kulbana och slå ner  några kilometer längre fram. I sida kunde man parallellskjuta med en betydligt större spännvidd, från 0 till 90 grader, vänster respektive höger. Vid veckans början var det dubbelkontroll i så motto att korpralen fick sin order, skrev ner gradinställning i höjd och sida och vidarebefordrade uppgifterna muntligt till "riktaren" vid pjäsen. Före eldgivningen rusade sedan ansvarigt befäl runt och kollade att gruppcheferna hade skrivit ned exakta siffror och att granatkastarna hade rätt inställning på instrumenten.

Vid veckans slut stod vi så uppställda i skogen vid Marma. Åtta granatkastare med 9 centimeters kaliber färdiga för parallellskjutning; inskjutningen med övningsammunitionen var avklarad, nu gällde det skarp ammunition. Ordern från kommandotältet var - någonting i stil med: "Höjd 75 grader och vänster sida - 35 grader!" Gruppcheferna skrev ner sina sifferuppgifter och gav sedan order till pjäspersonalen som snabbt som ögat grovinställde eldrör och lavett, därefter finjusterades inställningen med hjälp av instrumenten. Jag skrev också ner den order jag fått, rätt och riktigt, och skrek sedan ut siffrorna till min grupp. Men! Jag gjorde den fatala missen att vända på sifferuppgifterna! Det vill säga: 35 grader i höjd och 75 grader i sida!

   Varför i all världen gjorde jag det ? Jo, här är förklaringen:  Jag har tyvärr en trist förmåga att säga fel i skilda sammanhang; jag menar och tänker alltså "Andersson" men säger "Pettersson" utan att vara medveten om detta. Sådant händer kanske en gång i månaden och är en verbal-mental defekt jag dragits med hela livet. Den skulle definitivt diskvalificera mig för jobb som flygledare eller tågklarerare till exempel.  Vid det här tillfället hade vi som befäl fanjunkare Allevik. En verklig expert inom det här gebitet, han var den som tidigare hade rusat från pjäs till pjäs och kontrollerat både gruppchefernas anteckningar och pjäsernas instrument; allt var nu noggrant intrimmat. Nu inskränkte sig kontrollen till korpralens uppgifter och nu: Laddning, skarp ammunition.

    -Eld!

    BOM!

   Åtta synkroniserade detonationer! Sju (!) 9 centimeters projektiler beskrev en hög parabel och landade efter ungefär en minut med en samfälld explosion på  samma ställe några kilometer sidleds. Sju detonationer...? Det gick femton sekunder, tjugo sekunder; eller kanske en halv minut, så hörde man en dov knall i fjärran från ett helt annat håll än målområdet.  All aktivitet avstannade omedelbart och det rådde en kuslig men ändå, på ett egendomligt sätt, förväntansfull tystnad i skogen - under flera minuter...! 

  Jag insåg direkt vad som hänt och blev  svettigt iskall på ryggen!  Eviga otur - det var bara  det här   som fattades... framtiden... fanns det någon framtid? Hopp om villkorligt?  Knappast...  Långholmen,  Hall...? Ett dystert liv bakom galler!  Oh, mamma - hjälp! 

Men tack och lov!  Granaten hade briserat och ödelagt en del av en potatisåker bara hundra meter från en bondgård! Familjen hade skyndsamt tagit betäckning i källaren - det  fick vi veta långt senare.

   Vår fanjunkare sprang, sekunderna efter sista smällen, som en vettvilling från pjäs till pjäs och kollade inställningarna; till slut kom han mot vårt håll. Han rusande fram med vilt stirrande ögon, skummande gul-vit fradga i mungiporna, slet åt sig mitt anteckningsblock, såg mina rätt skrivna siffror och kastade sig över riktaren, en kortvuxen kille som var duktig långdistanslöpare,  körde bryggarbil i det civila och hette Olsson i efternamn.

   -Vad i glödheta...  helvetes jävlar...!

   -Formgren sa...  försökte Olsson.

 -Tig! röt Allevik och pekade på granatkastarens felaktiga instrumentinställning. Olsson gjorde ett nytt försök, men avbröts av ett fruktansvärt fanjunkar-vrål:

  -Håll käften! 

För Allevik var det otänkbart att en människa, dels skrev ner en given order, dels repeterade den till eldledningen och sedan sade någonting helt annat till sin grupp!  Sådana missfoster   till gruppchefer fanns inte på Alleviks hårt tränade "andra pluton"! På "första pluton" möjligtvis, under befäl av löjtnant Gjerrulf, men i Alleviks pluton - aldrig i livet!

Den här historien slutade trots allt lyckligt med en stor grop i ett potatisland som enda synliga bevis på gruppchefen-korpralen Formgrens sammanblandningsförmåga. Med samma 35 gradiga inställning i höjd men med sidvinkeln åt höger istället för som nu åt vänster - och varför inte  kan man vända på en  uppgift  så går det ju bra att vända på en till  när man ändå är på gång - då skulle den skarpladdade granaten ha exploderat i trakterna av Marma centrum. Hela händelsen begravdes i militär tystnad och ingen syndabock utsågs någonsin.  På våren 1957 muckade jag ut från I 14:s kaserner med krutfyllda erfarenheter och ett uruselt korpralsbetyg. Jag blev heller aldrig upphöjd till furir, något som jag tog med fattning.