Huvudnavigation

EN TRÖTT YNGLING

Susanne slutade arbetet som hemsamarit hösten 1980 och nu blev Centralhotellet, allmänt kallat CH, i Gävle den nya arbetsplatsen. Från början arbetade Susanne på hotellets tvätteri som låg beläget under det svarta plåttaket på femte våningen. Det kunde bli olidligt hett när solskenet samarbetade med de ångande maskinerna för att göra tillvaron klibbig för de sex damer som höll rent på alla lakan, handdukar, kuddvar, gardiner, dukar och allt annat som behövde tvättas mellan varven.

Efter en svettig period på cirka tio månader blev Susanne restaurangstäderska. Nu kunde hon lägga upp sitt arbete på ett mer individuellt sätt, hon fick dammsuga, torka och skura lokaliteterna på eget revir. Uppgiften blev att hålla rent i hotellets reception och nattklubben i källarregionen - samt restaurangens sju toaletter. Hotellet hade vid den här tiden ett tjugotal städerskor där det stora flertalet kom från andra länder. Här fanns både: finskor, jugoslaviskor, polskor, tyskor, turkiska damer plus att Filippinerna och Danmark hade vardera en representant. Sammanhållningen i den mångkulturella städerskekåren var mycket god. Susanne trivdes, jobbade på flinkt och skaffade sig många nya utländska vänner på köpet. Mycket hände under åren på CH, en städerska får se en hel del: att städa en restaurangtoalett på trettio kvadratmeter en tidig söndag efter en dånande lördagskväll kan bjuda på mycket.

En söndagsmorgon bjöds dock på någonting alldeles extra! Klockan var sex och Susanne började sin dag. Hon kom iförd sin mörkröda städrock inrullande med arbetsinstrumenten: en mobil hinkvagn med trasa och en skurborste påträdd på ett långt träskaft. Hon öppnade dörren till herrarnas toalett och spärrade upp ögonen i total häpnad! Att CH:s herrtoalett denna söndagsmorgon såg lika nedgrisad ut som alla andra söndagsmornar var ingen nyhet. Däremot brukade det av naturliga skäl vara ganska öde i lokalen vid den här tidiga morgontimmen. Men så icke denna gång.

Under den cirka fyra meter långa urinrännan som för övrigt var ganska igenproppad av fimpar, snus, tuggummi och andra civilisationens njutningsmedel; där på ryggen i en relativt färsk uppkastning låg en tungt sovande yngling i mörkblå gabardinkostym. Hans röda slips stack stelnad fram under hakan och delade gårdagens varmrätt i två symmetriska halva plättar. Han låg med den högra armen krökt i skarp vinkel och med handen som stöd för sin kind. Det blonda långa håret, för dagen något smetat, bredde ut sig åt alla håll. Hans vänstra ansiktshalva var skönjbar, ögonen slutna och det syntes att han sov mycket djupt.

Anblicken av den nersölade unge mannen fyllde Susanne med stark vämjelse och hon väckte honom bryskt med en petning av den långa käppen. Han reagerade inte för trycket utan låg livlöst kvar, stel som ett fruset lik. Mera kraft i trycket den här gången och nu rörde han på sig. Vad skönt han levde! Han vred långsamt runt sitt geggiga ansikte, kom upp på ena armbågen och stirrade tomt ut i rummet. Ögon och hjärna samarbetade inte. Han förstod ingenting. Han kunde inte förstå. Han ville inte förstå! Så småningom trängde sig dock verkligheten på och han började inse sin känsliga situation..."Nej, nej, nej!" Ögonen vidgades och uttryckte efter en stund vildaste förtvivlan. Han insåg med fasa sin belägenhet och den hemska sanningen. Den unge mannens förnedring var bottenlös.

Straffet blev hårt. Han fick på eget bevåg skura hela toalettrummet. Ynglingen snorade, snyftade och småspydde om vartannat. Han svor tyst för sig själv och förbannade sitt Öde och sina falska, taskiga kompisar från gårdagen. Han lättade sitt hjärta och försökte stammande förklara varför det hade blivit, som det blev: "Du förstår, det var kompisarnas fel - helt och hållet, det var inte meningen att det skulle bli så här: allting började ju så bra... förvärmning hemma hos Hasse. Då, var man i fin form... men...," han orkade inte fortsätta. Han förklarade att hans huvud dånade och dunkade, han led ohyggligt av svåra kväljningar när han rörde sig och törsten var hemsk. Han sörplade allt som oftast i sig vatten från vattenkranen vid tvättstället, men det hjälpte föga. Han hatade sig själv och CH. Nu var det i sanning läge att bli absolutist: "Aldrig mer... inte en droppe... först hem: en öl - högst två... bara som botare... men sedan, aldrig mer, aldrig mer!"

Susanne stod hela tiden i dörren till utgången utan att ge ynglingen en chans att smita. Hon stod där helt obeveklig. Till den unge mannens försvar skall sägas att han knegade på med sin uppgift, och efter ungefär en halvtimma fick han lämna CH:s herrtoalett med ny och handfast insikt i städarens oglamorösa men nödvändiga yrke.

Susanne jobbade kvar ytterligare två år. Nyss nämnda toalettupplevelse inträffade någon gång kring årskiftet 1982-83. Liknande händelser slapp hon under sin återstående tid på CH.

En lördag, våren 1983, då hon tillsammans med ett par vänner gick på discotek förändrades tillvaron helt och hållet och ingenting blev sig likt efter detta. Den glada och fladdriga ungflickstiden tog ett hastigt och abrupt slut - ty där på det överfulla nöjespalatset hände det som hon hade fantiserat om så många gånger hemma i flickrummet med sina kamrater. Allt fnissande och gissande över framtidens livsledsagare: hur han såg ut, vad han var för sorts typ, hette och bodde, blev till ett avslutat kapitel. Hon mötte honom till slut - "drömprinsen"!