Huvudnavigation

FLICKRUMMET

Susanne slutade nian våren 1978. Betygen var sådär... mitt emellan. Tanken på fortsatta studier uppmuntrades inte i någon större utsträckning, även om Gun nog gärna hade sett att Susanne hade fortsatt på gymnasiet. Men saken var klar, Susanne skulle ut i världen och arbeta för sitt uppehälle. Så var inställningen från det samlade familjerådet och så fick det bli. Under hela barndomen hade leken prioriterats, läxorna hade kommit först i andra eller tredje hand och den övergripande kontrollen förekom inte i någon större utsträckning. Susanne var lika glad för det. Hon hade hur som helst aldrig tänkt vandra den lärda banan med en barlast av "ovidkommande kunskaper", och ytterligare tre år i gymnasiet hade därför ingen större lockelse i hennes femtonåriga sinne. Nej, nu var hon stor, vuxenvärlden hägrade. Nu skulle hon ut och göra rätt för sig. Här skulle tjänas pengar!

Det första jobbet blev att som barnflicka hos lärarfamiljen Bäckström i Valbo sköta barnen Torbjörn och Erika. Det gjorde Susanne, enligt mamma Margaretha, på ett bra och förtjänstfullt sätt. Med fin uppfinningsrikedom höll hon de båda barnen sysselsatta med kreativt skapande. Tillsammans tecknades och målades stora bilder på spännpapper, Susanne klippte och klistrade också med barnens hjälp tredimensionella figurer i hård papp. Hon läste också sagor, riktiga sagor om jättar och troll, prinsar och prinsessor. Ur Tusen och en natt hämtade hon stoff till den verkliga dramatiken. Här var det rejäla tag med kungar utklädda till slavar som högg sina otrogna hustrur i småbitar med kroksablar. Sådana historier gillades högt och rent av Erika och Torbjörn. Berättelserna fick oftast en lokal anknytning, och barnen insåg på ett tidigt stadium att många hemligheter ruvade i trakterna kring den skogbevuxna Valboåsen. När vädret tillät var man utomhus, här byggdes det kojor av ris, brädor och annat upphittat material på somrarna. På vintrarna blev det snögubbar, fästningar och snöbollskrig. I två år skötte hon sin syssla som barnflicka sedan stod hon redo för nya utmaningar.

Sommaren 1980 anställdes Susanne på B&W i Valbo Köpcentrum. Här bestod jobbet mest i att möta upp på lastbryggan, när bland andra Melkers korv lade an med sin last av frysta korvringar i tunga fyrkantiga lådor (som skavde sönder underarmarna). När korven hade lämpats av skulle den snabbt förpassas in i frysrummet, alternativt fyllas på i butikens frysdiskar. Det här blev Susannes huvuduppgift under tre månader. Ett tungt och halkigt knog i träskor som gav en hel del erfarenhet i rent grovarbete. Korvkarriären var intressant men kort.

Efter B&W följde ett gästspel i vårdsvängen. Som hemsamarit i Valbo och Gävle skaffade hon sig många vänner bland den riktigt gamla generationen. I den här arbetsuppgiften ingick mycket mat-handlande, tvätt och städning. Men många timmar gick också åt till att prata med de gamla och kanske framför allt - att höra på. Susanne kunde långt efter arbetsdagens slut få sitta och lyssna till de gamlas levnadsöden och problem. Rörande, gripande öden passerade revy. En levnadshistoria som etsade sig fast var den som en gammal ensamstående tant berättade med tårarna rinnande: "Som barn var jag väldigt hårt hållen av mor och far, jag var dessutom handikappad från födseln - - - fick inte leka med andra barn och när jag sedan blev en ung flicka på arton år och kär i en pojke såg de till att han och jag aldrig träffades mer - - -. Han var mitt livs stora förälskelse - - - det blev aldrig någon mer yngling eller man - - - för mig."

Den här nästan osannolikt patetiska berättelsen var det sorgligaste av allt sorgligt, som Susanne fick sig till livs som hemsamarit. Men - det var många gamla människor som lättade sina hjärtan och Susanne fick stor insikt i den svåra ensamhet som de gamla ofta levde i. Många åldringar fick nästan aldrig besök av sina egna barn - trots att dessa i flera fall bodde helt nära.

Hela sin ungdomstid bodde Susanne kvar på Stiftelsevägen. Här samlades kompisarna nästan varje dag. Flickrummet var basen för alla utgående operationer och hon trivdes alldeles förträffligt på sina cirka sju kvadratmeter. Rummet var mycket trångt, överbelamrat och ytterst personligt. Stereon intog som sig bör en framträdande plats tillsammans med en mäktig skivsamling. Sängen var fullsmockad av mjuka kram-djur och stora pösiga kuddar i olika färger. Vidare fanns en stor spegel med sminkbord; en uppsjö av skönhetskrämer, läppstift, puder och kvinnliga finesser i största allmänhet. På väggarna fanns, förutom bilder av Brynässpelarna, många av den moderna musikens storheter: Jerry Williams, Elvis, Rolling Stones, ZZ-Top, David Bowie, Sweet, Bachman Turner Overdrive, Suzie Quatro plus en häftig poster föreställande Sylvester "Rocky" Stallone där han visade musklerna. I rummets enda fönster trängdes krukväxterna: en enorm penningblomma, två High Chaparal-kaktusar, en dvärg-palm plus en massa annat grönt. När solen sken in genom den massiva blomsterprakten gavs nästan en vision av miniatyr-djungel.

I detta idylliska flickrum hade Susanne framlevt sin ungdom. Den dagliga rutinen hade de sista åren bestått i att vakna och göra sig i ordning. Gå till bussen. Åka in till Gävle; jobba och sedan hem igen. Därefter: skriva dagbok - spisa skivor - röja på helgerna, kolla läget, spana in killar och sist men inte minst: invänta en oviss och spännande framtid. Kanske skulle drömprinsen dyka upp en vacker dag! Stå där rakt upp och ner framför henne... se henne djupt in i ögonen och säga... Ja, vad? Vem kunde det bli månntro, denne framtida livsledsagare... denne okände vän att hålla i handen? Det var den stora frågan! Kanske skulle det, trots allt, bli en Valbogosse med rötterna i Sofiedalskolan? Nej, det var nog, när allt kom omkring, för näraliggande... Kanske en ishockeyspelare - rent av en Brynäsare...? Njae...! Varför inte en hård Forsbacka-raggare i vässad Amazon, med sportratt och fartränder som den där... vad var det nu han hette? Eller, förresten, ännu bättre upp... en långhårig blond yngling från Gävle som var heltänd på hårdrock!? Vem visste vad, denna intressanta och inspirerande ungdomstid? Ingen människa visste någonting, absolut ingen - än så länge i varje fall. Framtiden låg höljd i ett spännande dunkel.