Huvudnavigation

FÄRSKT KÖRKORT OCH ELDSVÅDA

Jag skulle bli teckningslärare! Så hade jag bestämt, ivrigt påhejad av min mor. Efter realexamen skickade jag arbetsprover och betyg till Konstfackskolan men blev refuserad, vilket jag inte alls hade räknat med, min besvikelse var stor och äkta. Jag levde och tärde i stället på mina föräldrar under ett helt års tid. Då och då fick jag in några kronor på reportage-tecknande för Arbetarbladet och några veckor återupptog jag stuveriarbetandet. Men jag ville jobba med färg och skaffa mig praktisk erfarenhet för min framtid och sökte därför runt på olika dekorationsfirmor i staden. Till slut fick jag napp och blev dekorationslärling på Dahlén Reklam, ett företag, som inrymdes i några gistna tvåvånings träkåkar på stadsdelen Öster bara några kvarter från mitt eget hem. Här skötte jag mig bra en hel månad, så hände en smärre fadäs: Jag var nu arton år fyllda och hade skaffat körkort, men hade ännu ingen bil. Emellertid tyckte jag om att köra när tillfälle gavs, något som hände ytterst sällan. Få ungdomar ägde bil på den tiden.

En dag hade jag emellertid sådan enastående tur att de två cheferna lyste med sin frånvaro. Jag tog tillfället i akt och tjuvlånade företagets Volkswagen-buss. Med Marita som passagerare lyckades jag med bussens decimeterutstående dörr-gångjärns hjälp riva upp en framskärm på en vacker 1949 års Lincoln. Orsaken var att jag slirade fast i spårvagnsspåren i början på Nygatan, strax efter det att jag hade passerat järnvägsövergången och Esplanadgatan. Dagen efter fanns en rubrik i lokaltidningarna: "Vittne sökes", och några veckor senare avhandlades brottet i Rådhuset. Marita hade fått noggranna instruktioner och ljög friskt, varken hon eller jag hade märkt något; det hade nämligen bullrat alldeles våldsamt från lastrummet av tomlådor. Jag frikändes på båda punkterna: "vårdslöshet i trafik" och "smitning". Detta var något av en rätts-juridisk revansch. Tidigare hade jag, som nyss nämnts, nästan blivit relegerad från Borgarskolan. Den gången var jag också uppe i Rådhusrätten och berättade sanningsenligt hur jag blivit överfallen av två vuxna människor och enbart försvarat min och Maritas heder. Då dömdes jag hårt och orättvist på mened och lögn.

För att återgå till Dahlén Reklam, så bestod ateljén av tre trähus, byggda i vinkel mot varandra med en inre gårdsplan, grind och utfart mot Fiskargatan. I övre våningen i huset mot utfarten inrymdes en silkscreen-ateljé. Våningen värmdes upp av en kakelugn. Vi höll till där, när vi tryckte större affischer och gjorde skyltmaterial. Här fanns förutom silkscreen-utrustning, massor med kartong av alla dimensioner, papper, oljefärger, flaskor med olika innehåll och dunkar med thinner och lacknafta.

En vintereftermiddag strax före stängningsdags lekte en annan dekorationslärling och jag alldeles våldsamt. Vi brottades och levde om, och pappersrullar och tomkartonger flög huller om buller. Färgpytsar och inventarier låg vid arbetsdagens slut i en enda röra. På topp åkte en thinnerdunk i golvet och låg där och kluckade ur sitt innehåll. Hur som helst, klockan blev fem och vi fick bråttom att komma iväg hem. Vi röjde upp lite halvhjärtat och som siste man släckte jag lyset och konstaterade tanklöst, att kakelugnsluckorna ej var påhakade, de stod rätt ut! Den glödande kolen lyste röd och vacker i mörkret och det sprakade och knastrade hemtrevligt. Vi hann inte mer än ner för trappan och ut ur byggnaden, när det hördes en dov explosion och klirr av krossat glas; eldsflammorna slog ut genom de sprängda fönstren, och trots att brandkåren var där på fem minuter, gick ingenting av övervåningen att rädda.

Expertis, från brandskyddsförsvaret i Stockholm, kallades in någon dag senare för att hjälpa till att utröna brandorsaken. Min lekande kamrat, som heter Kjell Hedlund, i dag möbelsnickare i Salatrakten, och jag förhördes av både experterna och polisen. Den stora frågan var, om kakelugnsluckorna varit stängda med hasparna på, eller inte, när vi lämnade lokalen? Vid brandplatsundersökningen efter eldsvådan var de nämligen vidöppna! Jag stod på mig och ljög för mitt liv och min framtid:

-Kakelugnsluckorna var stängda... ordentligt stängda och påhakade... jo, då!

Experterna från Stockholm kom i sin stora vishet fram till att ångor från flaskor och burkar med kemikalier, utan lock, hade stigit mot taket och sedan hade ångorna i förening med den intensiva hettan från eldstaden bildat knallgas och - Poff! Av eldstormen som följde skulle den låsanordning som höll luckorna på plats ha flugit sin kos. Mässingshaspen hade alltså lyfts rätt upp och de två luckorna hade - helt magiskt... öppnats! Den professionella slutledningsförmågan hos expertgruppen var imponerande. Det hela lät så vetenskapligt och genomtänkt och hade en sådan empirisk logik och självklarhet inbyggd i den sammanfattning som gjordes att jag i slutändan nästan trodde på den själv.