Huvudnavigation

UNGDOMSVÄNNER

Skolarbetet gick dock, ack så trögt! För att grundlägga en gedigen utbildning tog jag några extra terminer på mig, men hade konsekvent och konstant en massa dumheter på gång, det gick bara inte att låta bli. En termin avslöjade den fruktade matteläraren Erland"Jocke" Jonsson mig som simpel förfalskare av ett tiotal sjukintyg (jo-jo, ränderna gick inte ur så lätt) och mitt Ordnings - och Uppförandebetyg nådde den näst nedersta smärtgränsen. Jag bättrade i samma veva på en gammal trist reproduktion, av nån´ 1600 - tals kung, genom tillförsel av snygga glasögon och pipa. Alla tyckte att tavlan vann på detta. Alla, utom min dåvarande klassföreståndare Gösta Hultberg som plågade klassen med sina frågor angående den okände gärningsmannen under en hel månad! Så länge höll klassen faktiskt ihop och spelade ovetande, sedan avtog solidariteten efter hand; pressen på mig blev outhärdlig och skamset fick jag till slut erkänna mitt "kungabrott." I dag behövs inte sjukintyg skrivna av målsmän, och Ordnings och Uppförandebetyg är som alla vet avskaffade. En ytterst tveksam reform, tycker i alla fall jag.

Begreppet "värsting", var ännu inte uppfunnet. Hade det funnits, hade jag förmodligen platsat väl och uppfyllt fordringarna. På den tiden hette det "huligan" eller "ligist", det helsvenska "busfrö" alternativt "pojkjävel" dög också bra i förekommande fall. Jag tror mig ha kommit i åtnjutande av alla fyra invektiven under min barn- och ungdom.

I fjärde och sista klass, i mitten på vårterminen, överträffade jag mig själv i destruktivt beteende. Norrlands Posten hade mig och mitt handlande som huvudnyhet på sin löpsedel, och dåvarande rektor Sven Karsberg följde intresserat rättegången från åskådarplats. Jag var själv beredd att börja förvärvsarbeta något tidigare än jag hade tänkt mig. Ty så var det på den tiden; statuerade exempel avskräckte: En kvinnlig skolkamrat hade storgråtande blivit utslängd ur skolan, med fem minuters varsel när det kom till rektors kännedom att hon var gravid. Det var hårda bud i mitten på 50-talet.

Min situation såg ett tag helt nattsvart ut, men strax före realexamen räddades jag mirakulöst från den solklara relegeringen som förestod. Av Borgarskolans samlade lärarkår stod två lärare upp till mitt försvar och räddade min fortsatta skolgång. Det var dels min fine teckningslärare Hugo Wickman, dels den människa som i skilda sammanhang ställt upp för mig mer än någon annan och utan vars insats jag inte skulle ha varit ägare till vårt hem Dunderbergsgården i Ockelbo (och knappast halkat in på lärarbanan heller). Hans namn är Hartwig Hermansson. Under många år en mycket populär rektor på just - Borgarskolan!

Jag hade många goda kamrater under skoltiden i Gävle, de flesta har i dag försvunnit åt alla väderstreck och skingrats för alla vindar men jag träffar några av dem då och då - även om det kan ta åtskilliga år mellan tillfällena. Några av dem är nyss nämnde Tord Eriksson som bor i Jakobsberg med sin brasilianska familj: En annan god kamrat är Ove Olsson som hann med att vara både socialassistent och fängelsedirektör innan han varvade ner, skilde sig, började ett nytt förhållande och blev pappa vid femtiofem fyllda; han framlever sitt liv i en mindre Norrlandsort utanför Hudiksvall.

Första kvinnan i mitt liv: Marita Söderlund-Rossi kommer att vara en kär vän så länge jag lever, likaså hennes författande bror Carl-Olof och systern Sara-Britta: ex-flygvärdinna som vi besökt en gång i Amerika; hon bor i Kalifornien sedan slutet på 60-talet.

Brynäspojken Hasse Riserus stack ut på sjön vid femton års ålder, återvände som sjuttonåring; tog realen per korrespondens på nio månader, gick ut gymnasiet och blev så småningom civilingenjör och bor i dag i Fisksätra. Claes Bergman byggnadsingenjör och fil mag blev affärsmannen som flyttade till London och Bryssel och som jag stötte ihop med av en ren slump i Stockholm 1992! Verkligen ett roligt sammanträffande. Ingenting kan ersätta äkta och genuina ungdomsvänner.

Två mycket nära vänner till mig var Lars-Göran"Lalla" Bergling och Hans-Olof "Petter" Pettersson. Både Lalla och Petter tränade tyngdlyftning och var med om att bilda Gävle Kraftsportklubb på 50-talet. Lalla blev med tiden fögderichef och det låter ju kritrandigt och lite trist, men han hade ett fantastiskt barnsligt sinnelag (i bästa positiva bemärkelse). Han var en sällskapsmänniska och humorist av guds nåde, dörren till hans hem stod alltid öppen och Tussen och jag tillbringade vår första natt tillsammans i hans boning på Övre Åkargatan.

Petter var en annan sorts person; vi träffades redan i sjuttonårsåldern och lyfte järn ihop, senare gjorde vi rekryten samtidigt och tränade under primitiva förhållanden i Exercishuset på Kungsbäck. Petter var blyg till sitt sätt och hade inte som mina andra vänner fått möjlighet till någon utbildning utöver folkskolan. När han som femtonåring läkarundersöktes inför anställning på Läkerol, sa företagsläkaren att han var den spinkigaste och klenaste yngling som han hade sett någon gång. Det var ett rått och elakt besked från en dum doktor. Men det var sant! Petter var liten och klen, smal över axlarna och mager som en sticka - dessutom led han svårt av stamning. Men Petter hade en vilja av stål och han hade föresatt sig att bli stark!

Tio år senare hade Petter döpts om till "Valbo-Pelle" av dåvarande sportjournalisten Sven-Oskar Ruhmen (också en god vän), han hade då slagit svenska rekordet i ryckmomentet i 82,5 kilosklassen, avverkat flera landskamper och vunnit Svenska Mästerskapen. Han var Gävle Kraftsportklubbs klart lysande stjärna och en verklig auktoritet inom lyftningen. Oturligt nog, för Petter, så dök det upp två lyftare i samma viktklass som ett tag faktiskt bollade med världsrekorden, framförallt i pressmomentet, som inte finns med i lyftningen längre: Hans Bettembourg och Bosse Johansson hette dessa herrar och i samma veva skadade Petter sin rygg så att han tvingades sluta med tyngdlyftning på elitnivå. Han fortsatte emellertid med styrkelyft där han vann både distriktsmästerskap och placerade sig bra på Svenska Mästerskapen. Han kom också bland de främsta i någon av de första Mister Sweden-tävlingarna som de hette då; i dag är "mister-tävlingar" avskaffade, det kallas nu Svenska Mästerskap i bodybuilding. Petter var en imponerande kraftkarl som tränade sig stark mot alla fysiska odds, han var också en av de finaste och rejälaste människor jag känt.

När Tussen och jag träffades 1983 så gick det bara en kort tid till dess att vi inom loppet av några år fick bevista dessa mina båda vänners begravningar. Petter dog på ett mycket tragiskt sätt och Lalla knäcktes av Altzheimers sjukdom.