Huvudnavigation

Gävle

UT I VÄRLDEN

Själv flyttade jag till Gävle när jag nyss fyllt femton år. Här levdes den verkliga Sturm und Drang perioden ut i full frihet och pojkstrecken från södra Dalarna utvecklades med åren till en samling rejäla övertramp. Jag tog dessvärre inte skolarbetet på alltför stort allvar. Fritiden var viktigare och extrainkomster krävdes för att kunna resa ut i världen. Sedan behövdes också pengar för att få råd att glida omkring i de rätta kläderna från Granditzkys´ Hollywood på Centralgatan. Stilen som gällde var amerikanska jätteblazers, skjortor med skyhög krage, färggranna pjattslipsar och idiot-avsmalnande byxor med bylsigt skohäng, som i sin tur krävde "myggjagare" med decimeterhög klack från Oscaria på Nygatan.

Pengarna införskaffades genom tidningsutlämning, vardagar som söndagar och hamnjobb vid skolledighet: vinterlov, påsklov och tre veckor av sommarlovet blev det som "extring" i Gävle hamn. Som sextonåring krävdes lite fifflande med personuppgifter, men det gick vägen. Stuverijobbet var ett tufft arbete bland vuxna hamnsjåare med grova underarmar. Här lärde jag mig en del av livets innersta hemligheter, bland annat konsten att lägga in en pris snus på rätt sätt. Många goda råd gavs också av garvade veteraner om hur man bäst skulle handskas med fruntimmer. Jag sög i mig som en svamp och lärde mig mycket nyttigt för framtiden. Bortsett från att jag en gång med en hårsmån undgick att mosas, då en kranvajer "brassade" och en järnbalk på två ton dansade i durken en decimeter från mitt huvud så hände inte så många farligheter. Det var en mycket intressant tid. Jag blev behandlad som en man bland män.

En gång höll jag på att spricka av stolthet! Jag dök upp första dagen på sommarlovet och mannen som hade hand om försäljningen av lemonad åt stuveriarbetarna, den smått legendariske "Läskedrycks-Nisse" frågade på ett helt naturligt sätt: "Hej, Formgren länge sen... har du suttit inne?" (Nymuckade interner från Gävlefängelset hörde stadigt till extrings-klientelet.) Jag höll en stenhård mask och förklarade världsvant att: "Jag gått på 'byggen' uppe i Norrland." Att jag i verkligheten var en liten skolknodd var en väl bevarad hemlighet. Stuveriarbetartiden var en fin period i min utveckling och timpengen överskred vida mina skolkamraters som körde schas-cykel eller hade andra liknande barnarbeten.

Sommaren 1954 liftade en kamrat Tord Eriksson och jag till Venedig via Hamburg, Paris, Nice och Genua. Vi stärkte själarna på museer i Frankrike och såg både Marlene Dietrich och Picasso i Monaco. I Venedig lärde vi oss att dricka cognac på internationellt sätt, och i rent studiesyfte besökte vi några elegant inredda bordeller. Det var i sanning en lärorik tid för unga och känsliga sinnen. Flera egendomligheter inträffade dessa sommarmånader. En tänkvärd händelse var följande: Både Tords och mitt sinne för rättvisa var på svenskt vis starkt utvecklat redan vid dessa unga år och i sammanhanget bör nämnas att bortsett från några sjömän i Gävle hamn, hade jag knappast träffat någon människa med mörk hudfärg.

Vår vistelse i Paris varade några sommarveckor och vi njöt i stora drag av allt som det sjudande storstadslivet erbjöd. Känslan för en svensk sjuttonåring att världsvant hänga över en bardisk och beställa en "whisky on the rocks" var rent euforisk. Både Tord och jag grundlade här en (som vi tyckte) mycket säker stil. Hemma i Gävle hade de ofta den dåliga smaken att begära legitimation och det var endast vinrestaurangerna Antons på Köpmangatan och ibland Skeppet, beroende på vem som var dörrvakt, som jag hade sett från insidan. På Antons åts smörgås med leverpastej och saltgurka och till detta plaskade man i sig någonting som hette Witzenberg och på Skeppet blev det stadigt: Sjömanstallrik och en karaff vitt vin.

Vilken skillnad var det inte här i Paris: whisky, rom, cognac, gin, vodka och tequila; drycker för riktiga karlar. Så en kväll: Tord och jag blev av någon anledning kompis med en ganska förfallen neger med bruna tänder, tuberkulös framtoning och lumpig kostym. Vårt brödrarskap måste firas och vi inbjöd på stående fot vår vän från kolonierna till närmaste saloon, ett mörkt och ruffigt ställe utan större finesser.

-Tre whisky! befallde jag den mustaschförsedde bartendern. Han var minst fyrtio år - i mina sjuttonåriga ögon närmast en åldring. Han var dessutom gråvit i ansiktet, svettblank i pannan - liten till växten och spinkigt byggd. Han hällde upp två whisky... en åt Tord och en åt mig! Vid mitt påpekande att vi hade beställt tre glas, smackade han ljudligt, vickade på skallen, drog upp axlarna på franskt sätt, spretade med armarna snett nedåt - visade handflatorna och förklarade högdraget att han inte serverade... negrer. Vår tilltufsade svarte vän tittade på oss med undergiven hundblick och linkade besegrad mot dörren - han var tydligen van att bli nedsättande behandlad och blev inte särskilt upprörd. Men det blev vi, Tord och jag, två sentida vikingar från Jämlikhetens Urvagga: Konungariket Sverige! I korthet! Jag blev bärsärkarmässigt rasande på den lille svettblanke, mustaschprydde rasisten bakom disken... slängde fram båda armarna, fick tag i hans skjortbröst och vräkte upp fransosen så att flaskor, askkoppar och glas flög åt alla håll. Illa kvickt låg han med magen på bardisken, ögonen stirrade in i mina på bara en decimeters avstånd - skräckslagna! Mitt grepp var stenhårt!

Då, ett... Klonk! Det hördes ett - klonk! Ett hårt trä-metall-klonk i golvet bakom bardisken...!? Pinsamt... Påfrestande pinsamt och en overklig antiklimax mitt upp i alltihop! Mannen var krigsinvalid och det klonkande ljudet kom sig av att hans träben lossnade från knähöjd, ramlade av och slog i golvet! Klonk! Allt kändes med ens ytterst dumt, sjukt och fånigt och vi lämnade omgående lokalen.

Ett annat äventyr inträffade på Promenade des Anglais i Nice, där vi av ren utmattning somnade i en plantering under en palm. Vi orkade helt enkelt inte ta oss till vårt tält några kilometer därifrån; en hård natt på barer och många eftersläckare på beachen hade krävt sin tribut. Nåväl vi väcktes bryskt av en polis som tog oss i nackskinnen till polisstationen som låg runt hörnet. Där på andra våningen i den slitna och överbelamrade stationen fick vi världens utskällning av tjänsgörande polischef, plus som grandios avslutning: varsin rejäl dagsedel så att vi flög genom förhörsrummet! Det sved bra i kinden, men jag teg visligen... det gjorde inte "vikingen" Tord! Han utmanade istället ödet på ett oroväckande sätt: reste sig med en viss möda, stack fram sitt rödsprängda nylle (av både sprit och slag), centimetern från polischefens nästipp och sluddrade stöddigt:

-Do you think you are strong?

Pang! Det small naturligtvis direkt, och min kamrat från Brunnsgatan 49 i Gävle, den lovande löparjunioren som vunnit alla terränglopp han deltagit i, for med bakhuvudet före in i cement väggen! De omkringsittande poliserna applåderade, under stort och fjäskigt jubel, sin chefs oerhörda slagkraft.

Sommaren därefter blev det resa på tummen igen. Denna gång till Paris med min fästmö Marita Söderlund, en vacker sextonåring som bodde granne med mig på Norra Sjötullsgatan. Marita och jag var himlastormande förälskade; vi ringförlovade oss och tiden i Paris var ljuvt romantisk. Bortsett från att mitt hjärta klappade av uppriktig och äkta kärlek för min unga fästmö, så försämrades vårt förhållande knappast av att fadern hade sitt hembageri invid bostaden i korsningen Ruddamsgatan/Norra Sjötullsgatan. Genom detta faktum hade jag oändlig tillgång till mandelmassa, mörk choklad, sylt och vispgrädde och annat gott som ingick i bakelseframställning.

Både Tord och Marita blev utlandssvenskar med tiden. Båda två gifte sig och skilde sig ett antal gånger med folk av olika nationaliteter för att sedan återvända till hemlandet vid mognare år. Tord, civilingenjör och egen företagare, är i dag gift med sin tredje brasilianska och har många barn, den yngsta flickan Linda är fyra år. Marita som jobbar som översättare och lärare har två vuxna döttrar från sitt äktenskap i Lyon, flera barnbarn och levde, till för kort tid sedan, tillsammans med en trettioårig man från Bolivia. Härliga människor både Tord och Marita, med en fräsch och oanfrätt syn på tillvaron. Fria andar och verkligt goda vänner till mig ännu idag.