Huvudnavigation

Pojkstreck

FÖRSTA ÅREN I AVESTA REALSKOLA

Ett pojkstreck som inte hade med eld att göra men som ändå gjorde ett visst intryck på omgivningen, var när Kjell "Jonse" Jonsson och jag med bräckjärn och gemensamma krafter lyckades forcera ett kraftigt dörrlås och ta oss in i ett förråd med hundratals fabriksnya mjärdar. Dessa var på ungefär en halv kubikmeter i storlek och stod staplade på varandra så att de nådde ända upp under takåsen. Vi klättrade upp på de översta och började gunga och hoppa. Efter en hel eftermiddags hårt arbete lyckades vi sänka totalhöjden på inneliggande lager till ungefär halvmetern! En verklig prestation.

Bland de värsta pojkstreck jag var delaktig i (för att inte säga rena illdådet), var när Håkan Gallon, Jonse och jag en vinterkväll lurade Börje Dahlberg att han skulle få bli "hövding i ligan" om han bevisade sitt mod genom att vräka en stenbumling genom köksfönstret på ett litet hus som låg alldeles invid vägkanten i Bengtsbo. Mandomsprovet skulle dessutom ske när familjen åt middag, detta var mycket viktigt!

Börje var inte den som var den och en kväll hjälptes vi alla fyra åt att baxa en stor sten ända fram till den glesa häcken invid köksfönstret på stugan. Håkan, Jonse och jag drog oss sedan av rent taktiska skäl tillbaka ett tiotal meter. Det var becksvart och kallt utomhus, men i köket lyste det hemtrevligt och inbjudande där familjen satt samlad, lugnt intagande sin kvällsvard. Börje stod dold för de ätande vid sidan av fönstret. Han samlade sig och lyfte, med hjälp av både armar och ben, stenen till navelhöjd... vräkte den därpå rakt in genom dubbelfönstret så att glasbitar, vadd, eterneller, mossa, porslin, mjölk och mat sprutade åt alla håll! Familjemedlemmarna skrek skräckslagna rätt ut och Håkan, Jonse och jag pulsade iväg i snön så fort vi förmådde, men Börje blev fasttagen och fick ganska omgående stå till svars för sitt tilltag. Trots sitt bevisade mannamod, fick han inte bli hövding i vår pojkliga, som vid den här tiden bestod av fem små gossar. Hövdingen i ligan var jag.

Vårterminen 1943 började jag i småskolan och hade en snäll och nyfiken fröken som hette Kerstin Nilsson. Jag minns att vi fick rita och berätta hur vi bodde; vad pappan arbetade med och vad vi fick i julklapp - och hur många julklappar vi fick! Fröken ojade sig lite när jag sanningsenligt visade min bild av en av julklapparna: luftgeväret "Diana".

Nils Bergsmeds och jag hamnade i samma klass och i början hade vi sällskap till och från skolan; det var ganska långt att cykla, ungefär tre kilometer. Vid den här tidiga fasen av mitt liv fick jag också en mycket god kamrat av det motsatta könet. Det fanns till och med illasinnade kamrater som påstod att hon var min fjälla som det hette på rumpmasmål! Hennes namn var Kerstin Gustavsson, hon var en snabbtänkt flicka med vackert rött hår och bodde bara några hundra meter från mig. Kerstin var genom åren bäst i klassen i läsämnena tillsammans med en annan flicka som hette Lilian Anderberg.

Jag övergav Nisse som färdkamrat något år; Kerstin och jag höll stadigt ihop till och från skolan under hela småskoletiden och även en del av tredje klass. Någon gång vid den tidpunkten tog dock skolsällskapandet slut och jag återgick till mina manliga kompisar Nisse, Jonse och Håkan.

Vår lärare efter de två åren i småskolan hette Gunnar Thyland. Han kom från Norrland, var nyutexaminerad: sportig, spänstig och duktig skidåkare; en populär, ung, modern magister och vi ungar tyckte mycket om honom. Han var också konstintresserad och själv en duktig akvarellmålare som uppmuntrade mig att måla med vattenfärg, men också med olja. I fyran målade jag två oljemålningar som ramades in; en av dem pryder faktiskt fortfarande väggen i en skrubb där man förvarar uttjänt material, jag såg den med egna ögon när vi hade skoljubileum lördagen den 16 maj 1987.

En av de två parallellklasserna hade som magister: "Tjocka Lind med en vårta på sin kind". En okänd tänkare hade skaldat fast denna sentens för generationerna både före och efter oss. Beskrivningen var träffande; man hade också kunnat tillägga att han var helt kal på hjässan bortsett från några tre-decimetertestar som han konstfärdigt och håroljesmetat tryckte fast från det ena örat, över flinten i en gles båge, till det andra örat. På våra gemensamma träslöjdstimmar hade vi pojkar magister Lind och han var en mycket inspirerande lärare, under hans ledning tillverkade jag ett mycket vackert skrin som jag dekorerade med oljefärg: ett stilleben bestående av ett fruktfat med både päron, äpplen och bananer. Den tredje klassen hade en äldre fröken som hette Järnkvist till lärare.

Ofta fick jag tillåtelse att provsitta den gamla gulvita Harley Davidson som Kerstins pappa ägde och som stod avställd i ett litet uthus tillsammans med några kubikmeter vedklabbar och bundna årgångar av Aftonbladet; det var underbart att sitta där och leka och vrida på det maffiga gashandtaget och detta födde ett stort intresse för motorcykelsporten som höll i sig ända upp i sextonårsåldern. Jag prenumererade på tidningen "Racing", köpte boken "På två hjul" av norrmannen Basse Hveem, plus att jag såg praktiskt taget alla speedwaytävlingar och isracingsdito i Folkare och TT-loppen som kördes i Hedemora. Mina förebilder var: "Varg-Olle" Nygren, Stig Pramberg, Ove Fundin, "Kumla-Frasse" och en "scramble-åkare" som hette Verner Jarlebo. Andra idoler var bröderna Bertil och Eskil Carlsson. Den sistnämnde bor idag ganska exakt en kilometer från vårt hem i Ockelbo.

Varje sommar tycktes blixten slå ner och orsaka eldsvåda någonstans. Vid sådana tillfällen, när brandsirenen ljöd, kastade vi yngre oss på våra cyklar och strömmade till olycksstället. Hade vi tur, kunde vi alltid stjäla något föremål från brandplatsen. En gång kom jag över två "iskedjor" till ballongdäck som passade min isbanecykel av märket "Solid" perfekt. Den gången var det en villa som låg alldeles intill vägen, mitt emot det gamla ålderdomshemmet i Älvbro, två kilometer från Avesta. Villan var nyrenoverad och ägdes av en man som gick under benämningen "dögrävarn". Hans arbetsplats var alltså kyrkogården. Dagen efter åsknedslaget smög jag mig in genom ett urblåst fönster och stal de eftertraktade ballongcykelkedjorna. Jag trodde givetvis att huset var helt tomt, men det var det inte ty på den svartkolnade kökssoffan låg dögrävarn´ och snyftade. Jag blev storligen förvånad att en vuxen karl kunde gråta, det trodde jag att bara barn gjorde! Vilken konstig känsla det var att se en grinande vuxen man - det var inte utan att jag tyckte lite synd om honom. Han såg mig i alla fall aldrig, eller också brydde han sig inte, och jag kunde lyckligt och väl smyga tillbaka med min eftertraktade fångst.

En snygg bajonett med slida och livrem blev souvenirer vid ett annat åsknedslag. Vid en tredje brand vill jag minnas att Börje Dahlberg (eller om det var Håkan Gallon) och jag förvärvade en hel låda med "Texas-Jack" böcker, något rökskadade, men fullt läsbara och försedda med spännande och fina illustrationer. Så höll det på sommar efter sommar: blixtnedslag och eldsvådor och med oss "prylsamlare" i första ledet. Det blev faktiskt en hel del smått och gott hopstulet genom åren.

I slutet på 40-talet började jag i Avesta realskola, en stor grågrön träbyggnad med ett rejält utomhusdass där man satt på långa led, dock med skiljeväggar. Bakom dasset, intill latrintunnorna höll de stora killarna till när de smygrökte. Ertappades man med detta av en lärare, så blev det omedelbart sänkt Ordningsbetyg. Jag var själv med i rökargänget ett tag men kunde aldrig lära mig att dra riktiga halsbloss; trots att jag verkligen bjöd till och försökte. Skolan låg utefter Kungsgatan och var närmaste granne med en herrekipering som hette Strandbergs, sedan följde på samma sida av vägen prydnads och leksaksaffären Normans och Centralbiografen. Tvärs över Avestas paradgata låg det stora Markustorget med uppbyggd fontän, vacker grönska med pilträd och en rikedom parkbänkar. Här fanns korv och glasskiosk och väntsal för taxirörelsen och på lördagarna kom det upp många marknadsstånd, och då rådde det liv och rörelse på stan. I änden på torget mot Kungsgatan låg också den messmörs-färgade busstationen där "ledighetskommittén" satt och inväntade framtiden. Ibland när solen stod rätt, flyttade de sig österut förbi den mossgröna pissoaren tjugo meter och satt i en lång, avslappad, fimprökande rad på biografen Grands entrétrappa.

Åt andra hållet på samma sida låg Törnkvists bokhandel och "Kiosk-Harrys" lilla kur. På bokhandeln stal jag metodiskt alla Jack Londons samlade verk plus Mästerdetektiven Blomkvist, jag hade just sett filmen och blev smått besviken på boken. Vinkelrätt mot Kungsgatan låg Malmgatan och skärmade av skolan mot väster. Grannbyggnaden var den anrika Bruksklubben som brann ner någon gång i slutet av 50-talet. Det brann som sagt friskt i södra Dalarna under min uppväxt.

Efter skoldagens slut arbetade jag som springpojke och körde ut de nystärkta produkterna från EdlersTvätt. Fordonet var en tungtrampad trehjulig schascykel som krävde stor benstyrka. Ibland kunde det kännas hårt efter att ha cyklat med en jättekorg ända till Brunnbäck eller någonstans i Grytnäs utmarker och belönas enbart med ett: "Tack så mycket lilla vän!" Det var dricksen som gav inkomster, den fasta lönen från tvättinrättningen var mycket måttlig.

Under ett påsklov "rymde" jag tillsammans med min kompis Bernt"Tenta" Ternstedt till Stockholm, blev efterlyst i Riksradion och hemskickad. Tenta var uppväxt på barnhem i Borlänge, där hans smeknamn var "Happy", men han bodde sedan småskoletiden i Sågbo; han spelade munspel, var bra på att slåss, dessutom en duktig simhoppare med en äventyrlig och vidlyftig läggning och vi trivdes bra ihop.

I andra klass i realskolan fick jag två riktigt "hårda" killar till kumpaner - de gick båda årskursen för andra gången. Den ene hette Stenberg i efternamn: 190 lång och skolans bäste höjdhoppare. Den andre med förnamnet Urban tränade brottning två gånger i veckan och hade en myckenhet ungdomsfinnar i ansiktet; han var cirka 175 centimeter. Själv var jag i det närmaste två år yngre än mina kamrater och som fjortonåring mycket kort i rocken, så vi utgjorde en imponerande tripp, trapp, trull-upplevelse när vi plöjde fram. Båda mina äldre kolleger tog skolan med en klackspark och avgick efter sina dubbelår i andra klass av den fyraåriga utbildningen.

Vår fritidssysselsättning på lunchraster och håltimmar bestod mest i att stjäla chokladkakor från de många konditorier som fanns i staden: Klippans Konditori, City-konditoriet och Lillmans, plus att vi hade lite småhyss för oss av mer allmän art.

Urban hade i slutet på vårterminen den stora oturen att på en matteskrivning teckna av vår manlige engelsklärare och vår kvinnliga mattelärare i en tänkt intim situation - en hårresande intim situation! Urban var ingen större begåvning som illustratör, så för att förtydliga handlingen i bildupplevelsen så skrev han båda lärarnas namn, plus vad det hela gick ut på. Han satt sedan fnissande och smygvisade sin teckning för de omkringsittande. Nu var det så på provräkningar att kladdpapperen skulle lämnas in vid dubbeltimmens slut. Detta för att kunna visa det tänkta sättet att lösa matematikuppgifterna. Min kamrat slängde av gammal vana med sina kladdpapper när provräkningarna lämnades in och vår kvinnliga mattelärare gick med samlingen av skrivningar mot dörren när det ringde ut. Då! Ett illtjut, Urban insåg allt för sent vad han hade gjort; han rusade efter vår mattefröken och försökte med våld återta sin provräkning med inneliggande kladdpapper, men det gick inte alls, lärarinnan blåhöll sin mattesamling och klapprade iväg i korridoren. Urban var otröstlig och helt förtvivlad, han visste att han skulle "köra" för andra gången, så det var ingen större nyhet; han skulle hur som helst börja som sotarlärling. Men, teckningen! Vilket liv det skulle bli! Vad skulle hans mor säga? Vid denna tid fick man ju också vitsord i Ordning och Uppförande, dessa betyg betydde väldigt mycket för arbetsgivare, och med tanke på Urbans bravader under det timade skolåret så låg båda betygen i farozonen. Jag beslöt att hjälpa Urban, och vi hade ju lyckligtvis Törnkvists Bokhandel där skolan inhandlade mycket av sitt material och även köpte in sina betygsblanketter. Jag lyckades med lögnaktig påhittighet införskaffa ett rent och fint betygsformulär och strax före examen så skrev jag ut ett, relativt sett, hyfsat betyg åt Urban - undertecknat av både rektor och klassföreståndare(!) Att han inte flyttades upp till trean gick ju inte att ändra på, men många klara C förvandlades till Bc, ett och annat slätt B blev till AB och även ett litet a blänkte till på ett ställe. Men den verkliga poängen var att Urban fick stort A i Ordning och likaså stort A i Uppförande! Den bistra och hemska sanningen var att Urban i verkligheten hade fått C i Uppförande och D i Ordning! En sådan ohygglig konstellation av bokstäver har jag aldrig sett, varken förr eller senare i betygssammanhang. Sämre kunde det rent tekniskt inte bli! Urban åkte tacksamt hem till sin mor och visade upp betyget.

Här kunde historien ha slutat men det gör den inte ty rektorn kände sig manad att ringa upp Urbans mamma, beklaga och förklara. Urbans stackars mor förstod först ingenting, hon tyckte naturligtvis att det var synd att sonen inte kunde fortsätta i realskolan, men betyget i övrigt var ju inte så dåligt. Först efter en lång stund gick sanningen upp för henne att det papper som hon höll i handen var ett falsarium. Tragedin var total, hela realskolans lärarkår kopplades in: frågor och förhör långt in på sommarlovet, men Urban var en god kamrat och avslöjade aldrig min brottsliga medverkan i förfalskeriet.

Barndomen och den tidigaste ungdomstiden var i sanning dramatisk, och då menar jag värre händelser än de nyss relaterade. Flera kamrater drunknade i den djupa älven och en överbegåvad skolkamrat, ett verkligt snille, läste i tjugoårsåldern vidare på universitet där allt spårade ur för honom och det hela slutade med att han sköt sig.

Två av mina allra bästa vänner kvalificerade sig med digra syndaregister för uppfostringsanstalt för att i förlängningen hamna på Långholmen. Den ene av dessa hann med att vinna en stor danstävling på Nalen, utbilda sig till konditor, skaffa sig en fästmö och bli far, innan han omkom i en frontalkrock i början på 60-talet. Den andre lugnade med tiden ner sig, var på sjön några år, bildade familj och bor sedan många år i Stockholm där han har sitt arbete. På sin fritid bygger han modellplan och spelar på Solvalla.