Huvudnavigation

Sång och musik

BREVVÄNNER

Ett stort intresse från de tidigaste barnaåren var musiken och sången. Som treåring brukade Susanne, med hög och klar röst "karaokesjunga" till den juke-box som fanns på Anna Wassbergs cafe´ vilket låg snett emot, nu rivna, Skånska Cement utefter Valbovägen. Beundrad av kaffedrickande och bakelseätande gäster intog Susanne sin favoritplats på ett bord och upplät sin stämma. Den låt som var den absoluta favoriten hette "Johnny loves me" och texten lärde hon in "utantill". Sångintresset odlades också som scout i Missionsförbundet. Det djupt kristna budskapet vägde kanske inte lika tungt som glädjen att få uttrycka känslor och sinnesstämningar i sång. Detta gjordes både i kör med de andra småscouterna och då och då med ett alldeles eget solonummer. Hon minns speciellt en gång, när hon fick sjunga ensam vid en söndagsskolefest där föräldrar och anförvanter var åhörare. Framförandet handlade om: "Flera små stjärnor..." Barnen var finklädda och ett femtontal barn, mest flickor men även några pojkar, var uppdelade så att ett tiotal bildade bakgrundskör och framför dessa stod fem flickor med stjärnor skurna ur guldfärgad kartong fastsatta på insidan av händerna. Flickorna höll sina händer sträckta över sig mot publiken och guldstjärnorna bildade en rak och fin linje - en mycket vacker effekt; längst fram i mitten stod Susanne och sjöng alldeles ensam! Susanne minns tydligt att framför allt morfar Inge och mamma Gun blev mycket rörda av hennes prestation. Både Gun och morfar snöt sig ganska ofta och torkade sig i ögonen med näsdukar med jämna mellanrum. Båda kände starkt att det musikaliska arvet förvaltades med den äran av generationen i rakt nedstigande led.

Susanne började skolan hösten 1969. Musikintresset höll i sig och snälla fröken Samuelsson inledde varje skoldag med att spela orgel. Sedan sjöngs unisont "Vår klara sol går åter upp" och liknande psalmer. Det kändes riktigt att börja dagen med sång, fröken visste verkligen hur man lade upp dagens arbete. Hon var också duktig på att lära ut både läsning, räkning och skrivning. Det var noga med att siffror och bokstäver skrevs snyggt och riktigt, slarva fick man inte göra; gjorde man det då förmanade fröken fast på ett snällt sätt och sedan fick man göra om det hela. På rasterna tränades armar och ben i klätterställningen som fanns på skolgården och när barnen inte klättrade, hoppade de hage eller spelade fotboll.

Den ganska korta vandringen från Stiftelsevägen till Sofiedalskolan klarades av på ungefär fem minuter. Bästa kompisen från tiden på lekis hette Tonie Eriksson som bodde granne i en gul villa ungefär tjugofem meter bort från Susannes hem. Han hade en lurvig svart dvärgpudel med pigga ögon och en liten stump till svans som hette Johnny och Susanne brukade gå en vända med Johnny varje morgon medan Tonie klädde på sig.

De första tre åren hämtade Susanne Tonie varje dag och sedan gjorde de sällskap till skolan, första året ända in i klassrummet. I tvåan gick de sida vid sida, men på skolgården skildes de åt, Tonie tyckte det var bäst så. I trean blev det mer problematiskt och de höll ett passande avstånd. Den här tendensen underströks än mer på höstterminen då Tonie inte ville hålla ihop mer än halvvägs, den sista sträckan delade de på sig ordentligt. Unge herr Eriksson hade nu växt till sig i ålder och visdom och ville för allt i världen inte kallas "tjejig"; det gick nu inte alls an att kamraterna fick se dem tillsammans! Susanne förstod ingenting av denna dramatiska förändring i Tonies inställning och hon tyckte att han var lite larvig och rätt så fånig som inte ville ha sällskap. När så terminstarten för fjärde skolåret började, gick var och en för sig. De gemensamma promenaderna var nu ett minne blott.

Småskolan hade varit en rolig och lärorik tid och ännu mer spännande blev det när Susanne blev "stor" och började på mellanstadiet. På det rent musikaliska området blev duettsången på en skolavslutning, tillsammans med kamraten Marita Sundqvist mellanstadiets mästarprov. Här framfördes bland annat: "När trollmor har lagt de elva små trollen". Framträdandet var lyckat, det applåderades friskt och Susanne hade redan vid denna tidpunkt planer på att göra karriär som sångerska. Mest hade hon tänkt sig att uppträda och sjunga på svenska, men även en och annan engelsk låt skulle nog få plats på repertoaren. En sak var säker: hon skulle ofta sjunga i TV. Sångerska verkade vara ett bra arbete, roligt och fränt; sedan hade hon hört av dem som visste och kände till saker att de tjänade bra med pengar också... och pengar var ju alltid bra att ha. Annars var TV-tittande och radiolyssnande inget stort intresse. Barnprogrammen som gjordes vid den här tiden var inte speciellt roliga. Tanterna såg slafsiga ut och gubbarna hade ofta skägg och stripigt hår. "Sagorna" som berättades var dessutom konstiga, ofta handlade det om barn som bodde i höghus och hade nyckel runt halsen. Nej, TV:s barnprogram var mest skräp. Då var det roligare att se äkta storbio: Snövit och de sju dvärgarna, Peter Pan och Djungelboken, hörde till höjdarna som Susanne gärna såg om.

1973 utökades storfamiljen Tjernell med Sven-Olov Lindgren: mustachförsedd tjugofyraårig golvläggare, duktig cyklist, bodybuilder och stolt innehavare av en metallicgrön Peaugot. Svenne platsade bra i gänget och Inge och Asta gladdes åt att Gun hade hittat en rekorderlig karl med båda fötterna på jorden.

Susannes bästa kompisar hette Marita Sundqvist, Lena Andersson och Yvonne Hedman. De fyra flickorna höll för det mesta till i flickrummet på Stiftelsevägen där tiden fördrevs på allehanda sätt. Här lyssnades på musik, främst amerikansk och engelsk pop, plus att de spelade olika spel - exempelvis Yatzy. Så fort vädret tillät var de utomhus. Här var det leken som gällde. På somrarna cyklade de omkring på upptäcksresor, lekte "burken" och spelade fotboll. Simning var också ett stort intresse och som elvaåring tog Susanne Järnmagistern och hoppade också från högsta avsatsen på Valbobadets trampolin. Enligt moder Gun så var Susanne som en "vild fisk i vattnet" och hon kunde vara i bassängen nästan hur länge som helst.

På vinterhalvåret åkte de en hel del miniskidor, men mest handlade det om skridskor. Detta i sin tur födde ett starkt intresse för skridskosporten, men drömmen var aldrig att bli skidskoprinsessa. Nej, inga piruetter och konstfullt hoppande, det var klubba och puck som gällde på "Ludde": Ludvigsbergskolan där träningen förlades för kommande stordåd. Den tänkta sångarkarriären lades för tillfället på hyllan, ambitionen blev i stället att bli en framstående ishockeyspelare och under några vintrar deltog hon som en hårdslående back i Valbo AIF:s flickserie med nummer 6 på ryggen. Ishockeyspelandet födde dessutom ett glödande intresse för Brynäs hockeykrigare. När Brynäs spelade, satt flickorna på plats iförda den svart-gul-röda sjalen och hejade på. Susanne hade dessutom en egenhändigt skapad tröja med Stig Salmings namn och spelarnummret 14 på ryggen. Flickrummet blev med tiden ganska så nersmetat med signerade porträtt av idolerna.

I fjärde klass fick man engelska på schemat och det var någonting som blev uppskattat av barnen. Susanne använde sina kunskaper i det främmande språket för att skriva flitigt till internationella brevvänner. Hon upprätthöll under flera års tid kontakt med en flicka i Peru och en flicka i Macau. Sedan fick hon genom den internationella kontaktförmedlingen av misstag en italiensk brevvän som dels var pojke, dels alldeles för gammal, hela arton år! Hans namn var Massimo Giovanardi. Han hade svart skinnjacka med blanka metallnitar, en dödskalle på ryggen, svarta boots med höga klackar och han körde en tuff röd motorcykel. Denne eldige sydlänning blev mycket smickrad av denna brevkontakt från höga Norden och han skickade ganska omgående en drös kort av sig själv, stolt sittande på sin motorcykel, iförd skinnjackan, svarta solglasögon, fimp i mungipan; Elvis-frisyr och med vulkanberget Vesuvius i bakgrunden.

Det skrevs åtskilliga brev på knackig skolengelska och till slut skickade Susanne ett foto av sig själv. Ett - vilket hon tyckte mycket vackert kort som gjorde henne full rättvisa. Hon hade vid denna tid färgat det enorma hårsvallet kolsvart och hon log dessutom förföriskt. Men - någonting måste ha hänt den sydländske charmören för efter att han fått brevet med fotografiet upphörde han att skriva. Susanne förstod aldrig varför han slutade brevväxla, hon blev både besviken och förvånad över hans avhopp. Kontakten med de andra brevkompisarna fortsatte dock åtskilliga år framåt.

I skolan var musiken, engelskan och träslöjden skojigast, tyckte Susanne.

Gymnastikämnet däremot var mindre roligt och på de årliga friidrottstävlingarna deltog hon endast i kulstötning som hon vann överlägset varje år. Hon var också mycket snabb på 60 meter, men då hon misstänkte att det fanns några flickor som var ännu snabbare, ställde hon aldrig upp. Susanne ville nämligen alltid vinna det hon deltog i, annars fick det vara. Annat som förekom i gymnastiken var jazzdans och orientering som hon tyckte var dödligt trist.

-Sån´t larv skolkade man ifrån!

Rinkbandy och handboll däremot var festliga aktiviteter och hennes kamrat Marita blev med tiden en mycket duktig målvakt i Forsbackas handbollslag. Susanne tyckte dock att det allra roligaste var rugby; här kunde det bli riktigt rejäla "tryckare" mellan varven och efter ett antal matcher ville ingen spela mot henne. Hon var helt enkelt alltför hård i sina tacklingar! Hennes ovanliga styrka visade sig alltså mycket tidigt, men samtidigt med detta hade hon också ett godmodigt och vänligt sinne: "Glad och snäll varenda dag", säger lärare och klasskamrater som var med. Men hon kunde också bli arg och då hade detta nästan jämt sin orsak i att någon visade översittarfasoner. Mycket tidigt hade hon ett starkt utvecklat patos för rättvisa. Flera jämnåriga gossar har vittnat om hur översittare från den här tiden hårdhänt blev tillrättavisade. En skolkamrat: Matti Lappi, berättade med mycket värme i rösten:

-Susanne och jag gick i samma klass ända upp i nian och framför allt i småklasserna var det tryggt och skönt att ha henne som beskyddare. Det var inte lätt alla gånger, det ska gudarna veta! Jag var minst och svagast i klassen och blev dessutom retad för "finnjävel" i tid och otid.