Huvudnavigation

De tidigaste åren

MORFAR OCH LAPPMÖSSAN

Den första december 1962 födde sjuttonåriga Gun Tjernell ett välskapt flickebarn på 3900 gram. Detta faktum slog ner som en smärre bomb i den del av Valbo där Stiftelsevägen ligger. Ingen hade anat den unga flickans tillstånd. Ingen, förutom hennes föräldrar Karl Oskar Ingemund och Asta Maria visste vad som var på gång. Tillräckligt stora tröjor och en ledig och pyllsig konfektion dolde det mesta. Och Gun hade förmågan att hänga på sig kreationerna på lämpligt sätt.

Fadern var en sjuttonårig Gotlänning som hette Göran Wiberg: en snygg och senig sjöman med bländvita tänder och glimten i ögat. Han var en fläkt från den stora världen där han lättmatrosade sig fram på traden mellan Sydsverige och Gävle. Var tredje vecka dök han upp, blixtrade med de vita tänderna, bjöd Gun på kaffe med bakelser och de ungas kärlek var stor och äkta.

Så fick den unge sjömannen möjlighet att se sig om på riktigt i världen, i och med att han mönstrade på ett fartyg som gick på de stora rutterna och första riktiga långresan kom att bli till Indien.

När så Göran kom hem igen, laddad med indiska souvenirer och förskönad med två vackra tatueringar på underarmarna, fick han det överraskande beskedet: att han skulle bli far! Det unga paret gladdes åt det väntade barnet och införskaffade nödvändiga barnattiraljer i form av skötbord och babykläder; så började nedräkningen till den stora dagen.

Men passionen avtog strax efter dotterns födelse. Paret gick varsin väg utan alltför stora åthävor och tre veckor senare inföll julen 1962. Göran gick några år senare i land och han driver nu sin egen rörelse där han framlever sitt liv bland många ättlingar på Gotlands nordspets. Här har han sitt livsverk: en grillbar där man serverar den mest delikata stekkorv med mos eller pommes frites.

Guns dotter döptes den 12 maj 1963 till Susanne Elisabeth av kontraktsprost Gösta Eriksson i Valbo kyrka. Hon var en rund, snäll och glad flicka från första stund, enligt sammstämmiga uppgifter så var hon en alldeles ovanligt glad liten flicka. Hon grät sällan, men skrattade desto mer. Alla var snälla, och snällast av alla var morfar Inge. Morfar Inge skulle med åren bli kallad "morfar" inte bara av Susanne. Kamraterna sade aldrig annat än morfar de heller, och på så vis blev Inge Tjernell morfar för alla små barn i området kring Stiftelsevägen.

Gun Tjernells adress var vid den här tiden Stiftelsevägen 12C, där hon bodde tillsammans med sina föräldrar Ingemund och Asta och sin yngre bror Ulf. Ingemund var charkuterist och styckmästare på Valboslakteriet SGS och Asta städade trappor åt Gavlegårdarna.

Bland det bästa Susanne visste, så fort hon hade lärt sig att gå, var att vandra iväg till morfar Ingemund på jobbet och tigga korv. Slakteriet var nämligen en spännande och lite farlig värld med halkiga och kalla stengolv, farliga vassa knivar och uppskurna djurkroppar som hängde i rader. Det var också ytterst intressant att betrakta korvmaskinen, där korvinnehållet sprutade ut i en lång "korv-orm" som snabbt och behändigt vreds i passande längder av flinka och snabba charkuteristfingrar. Efter hand började kamraterna slå följe: först en försigkommen flicka som hette Ing-Marie, vid nästa korvvända följde hennes lillebror Krister med, och en vecka senare var det ett bastant och hungrigt korvgäng på ett tiotal småbarn som förväntansfullt anlände till Valboslakteriet. Men då sa morfar stopp! Och så var det slut på det roliga.

Lägenheten var på tre rum och kök och låg på första våningen, den var inte så stor men den räckte gott och väl till och alla fick plats; det var också en barnvänlig miljö med naturen inpå knutarna och man stördes inte av någon större biltrafik eller andra olägenheter. Tre-generationsfamiljen trivdes med tillvaron och arbetade förnöjsamt; det plockades bär och svamp på sensommaren och till hösten blev det både sylt och saft. Julen var en stor högtid och julafton var den bästa dagen på året då man höll hårt på traditionerna med pyntad gran, klappar och Kalle Anka. Någon enstaka gång blev det julotta och det tyckte Susanne var en mäktig upplevelse.

Morfar spelade en stor roll i Susannes liv. Det var han som var den självskrivne lekledaren för Susanne och hennes vänner. Dörren stod alltid vidöppen för Stiftelsevägens yngre garde, och alla småbarn älskade morfar. Det var han som kunde gå på händer, berätta sagor och spökhistorier. Det var morfar som alltid ställde upp när det gällde att bygga snökojor och snögubbar. Morfar var heller aldrig främmande för att åka kälke eller plastlock. Han var också så känslosam att ögonen tårades när det spelades skillingtrycksvisor på radion. Morfar Inge sjöng också själv. Vid sådana tillfällen brukade det gamla nötta knappdragspelet åka fram och alla barn i bygden upplevde andaktsfullt stor sång och dragspelskonst. Det var också morfar som, då och då, kunde få lite för mycket innanför västen och bli djupt rörd. Sådana gånger kunde det hända att morfar sjöng country på hemgjord engelska och då blev alldeles väldigt tårögd. Alla älskade morfar: Gun, Ulf, Asta och minstingen Peter som kom till världen 1966 plus alla barn i bygden. Men kanske mest av alla älskade Guns dotter sin morfar som själv aldrig sade annat än "Saina" om Susanne.

Gun hade vid den här tiden en liten Wolkswagen, en "bubbla" av den klassiska modellen, men med trasig bensinmätare och obefintlig värme som hon omgående döpte till "Lotta" - inspirerad av en väninna som ägde en fyra-hjulig "August" av samma märke. Guns farkost gav den Tjernellska familjen möjlighet att ta sig ut i naturen och med henne vid ratten åkte de varje sommar till släkt och vänner i Kilafors, en sträcka på drygt åtta mil. Det här var de absoluta högtidsstunderna under barndomsåren och nästan lika roligt som på julafton. De tog som regel paus när de kommit halvvägs till målet, det råkade alltid bli i Ockelbo där de gick på Lindströms konditori och köpte glass som sköljdes ner med Trocadero. Susanne tog denna paus i resandet mycket högtidligt och detta resmönster följdes också rigoröst år efter år.

Förutom Guns bil ingick morfars rostiga moped i familjens vagnpark. På den brukade "Saina" och morfar göra utflykter vida omkring. De kunde exempelvis ägna en hel eftermiddag åt Forsbackas sevärdheter. Ett annat äventyr var att gå på kondis i Sandviken - ja, ända in till Boulognerskogen i Gävle kunde kosan ställas. Där vankades både glass och karameller, plus att man hade med sig vetebröd till de halvtama gräsänder och svanar som det vimlade av, då som nu i denna gröna oas i Gävle.

Psykologerna är rörande eniga om att livets första månader och år är av största betydelse för en människas utveckling. För Susannes del verkar barndomen mest ha varit konstant sol från klarblå himmel. Generationerna umgicks på ett naturligt och givande sätt dygnet runt; en modern "Sörgårdsidyll" omplanterad i hyreshusmiljö. Trots det faktum att pappa sjömannen praktiskt taget omgående försvann ur bilden så saknades inte fadersgestalten. Han fanns där hela uppväxttiden i form av Karl-Oskar Ingemund, Susannes idol och tvättäkta morfar. Hårda ord i den Tjernellska storfamiljen förekom aldrig och handgripliga tillrättavisningar var otänkbara.

Månaderna och åren gick, Susanne genomgick de stadier som ska passeras: Vid åtta månader reste hon sig upp, vid tio gick hon stadigt, vid tjugo månader gick det bra utan blöja och från två och ett halvt års ålder har hon flera minnesbilder.

En händelse som Susanne själv minns tydligt och som en dam, Ann-Marie Drugge berättade helt nyligen var följande: Året var 1965, mars månad, Ann-Marie och en vännina övervakade sina egna och andras barn på lekplatsen vid Stiftelsevägen. Det var några grader kallt och ett gäng på fem, sex små barn skottade snö i den översnöade sandlådan. Aktiviteten var på småbarns vis stor och energisk. Man skottade och lekte; skrattade, skrek och åt snö mellan varven; med andra ord - total småbarnsidyll!

Ytterdörren till ett av hyreshusen öppnades och ut kom Gun Tjernells flicka, inte glad som hon brukade vara utan med ovanligt mörk uppsyn. Hon var dagen till ära uppsnofsad i ny lappmössa och nya lappstövlar. Mössan var mörkblå med inslag av vindlande broderier i gult och rött, och på toppen satt det en jättestor röd tofs.

Hennes matchande lappstövlar var gjorda i renskinn med tåhättorna prydda av instansade svarta remmar som bildade dekorativa samiska mönster. Skaften nådde upp till knäna och var dekorerade på liknande sätt. Då Guns flicka normalt alltid var ett enda stort smil, blev de vuxna betänksamma när de såg hennes trumpna framtoning. Någonting var tydligen fel.

-Lilla Susanne, vad är det som har hänt? Varför är du så ledsen? Susanne teg. Hon stirrade trotsigt och sammanbitet rakt ut i luften. Läpparna var hårt hopbitna med mungiporna i moll. Det här var inte rätt. Ny försiktig förfrågan, mer deltagande i rösten.

-Vad har hänt?

Susanne teg fortfarande, mer trumpen än någonsin och stirrade tjurigt framför sig. Men efter en lång konstpaus tittade hon upp. Hon såg de två damerna djupt i ögonen, bet ihop tänderna och laddade för en förklaring... men teg. Till slut, lyfte hon dock dramatiskt på högra armen, pekade först på mössan, sedan på stövlarna och sade sedan dystert:

-Titta vad dom jävlarna har satt på mig!

Lappmunderingen accepterades med tiden av Susanne och de fortsatta småbarnsåren rann undan utan alltför stor dramatik. Solen fortsatte skina över hemmet där så många av traktens barn funnit sitt gemensamma favorittillhåll. Susanne var från späd ålder ledarnaturen i gänget; ett mycket företagsamt barn som oftast hade svar på tal. När hon vid ett tillfälle fick en skarp tillrättavisning av granntanten, för att hon hoppade upp och ner på taket på morbror Ulfs bil, sade hon ganska näbbigt:

-Jag får hoppa hur mycket jag vill, för det är våran bil! Nu var ju inte detta riktigt sant, men Susanne tyckte att den mer eller mindre tillhörde den Tjernellska familjen. Taket blev rätt så illa åtgånget och hur Ulf reagerade på bucklorna har Susanne glömt. Däremot minns hon tydligt, hur bister bonden Simon i Gusbo Kilafors blev när han fann sin säng till bredden fylld med kottar, tistlar, kvistar och en död liten skogsmus!

Bland Susannes märkliga små egenheter, hörde att hon hade en tidig och tydlig aversion mot rena sängkläder. Nymanglade lakan var en styggelse och framförallt kritvita kuddar var otäcka. Nej, usch! Sängutrustningen skulle kännas väl använd, då fungerade det bättre; då sov hon skönt i sin säng. Från två till fyra års ålder älskade hon att ge sängkläderna ett begagnat utseende på egen hand; först då de blivit "behandlade" fungerade det. Hon klarade oftast av detta genom att gnugga och mosa dem i blomsterrabatten när ingen såg på. Mamma Gun hade en helt annan syn på sakernas tillstånd och var helt oförstående för sin dotters tilltag. Hon kunde vid sådana tillfällen bli riktigt upprörd och en gång har hon berättat att hon rev i riktigt på skarpen och sade någonting i stil med:

-Det här låter du allt bli med unge!

När Susanne såg att mamma Gun var verkligt arg och menade allvar blev hon förtvivlad. Allt brast, och hon rymde omedelbart hemifrån. Förblindad av tårar och med nyvunnen insikt av att ha en elak mamma sprang hon halvvägs till Mackmyra som vid den här tiden låg vid världens ände. Först där lugnade hon ner sig och upptäckte till sin nya fasa att hon, förutom allt annat elände, hade tappat nappen! Och se, det här var en olycka av en sådan dimension att det fick henne att tvärvända och springa hem. Där fanns det lyckligtvis en reservnapp, det visste hon sedan tidigare. Hade inte den nappen funnits, ja då skulle hon aldrig ha kommit tillbaka. Aldrig!

Susannes idoga nappande fortsatte ända upp i lekskolan. Långt efter det att jämnåriga hade slutat och börjat tycka att det var både barnsligt och löjligt att suga på napp, så hade Susanne sitt sugverktyg med för att då och då smygsuga i lönndom.

Nästa kapitel om "Tussen" läggs upp 2008-12-30