Huvudnavigation

Mor och far

ELDSVÅDOR OCH ALLAN LUNDBERG

Swante och jag hade en underbar mor som hette Hedvig och var mycket konstnärligt begåvad. I sin ungdom sysslade hon med både teater, folkdans och bildkonst. Hon arbetade sedan hela sitt liv som sömmerska och var som sådan erkänt duktig. Mina tidigaste minnen av min mor, är hennes idoga syende på sin Singer och hennes eviga trampande för att driva symaskinen. Det här var långt innan de mindre elektriskt drivna maskinerna gjorde sitt intåg i hemmen. Min mors maskin var en mäktig pjäs av gjutjärnskonstruktion inbyggd i ett polerat björkbord, där man med ett enkelt handgrepp kunde sänka ner hela symaskinen i bordets innandöme. Detta gjordes på söndagarna och långhelgerna, över alltsammans lades en broderad duk och på denna ställdes en kruka med blommor.

Vår far Karl-Ivar Formgren växte upp i Ockelbo med idrott som största intresse; han var själv aktiv i cykel, skidor och fri-idrott i yngre år. Han, liksom alla andra vuxna män plus ett fåtal damer i Bengtsbo, hade sitt arbete i Avesta. Nästan alla jobbade på "Verket" Avesta järnverk; men vår far hade sitt arbete på "Eliassons", där han var charkuterist och slaktare. Hemma hade han både slaktmask och gevär i garderoben. Sådant imponerade stort på mina lekkamrater. Mycket tidigt kom också patroner, krut, tändstickor och eld in i mitt liv.

De gånger jag var inomhus satt jag nästan jämt och ritade på det som fanns tillgängligt för stunden: omslagspapper, skokartonger eller rent av tårtkartonger, de få gånger sådana fanns till hands; detta var högtidsstunder - vit fin kartong. Motivvalet var från första stund dramatiskt: störtande flygplan, kanoner, kulsprutor, bombardemang; kort sagt dramatiska bilder från Europas slagfält. Utomhus lektes före skolåldern nästan undantagslöst - krig!

Den gången de tyska ammunitionstågen exploderade på Krylbo järnvägsstation sommaren 1941 och folk på fullt allvar trodde att världskriget nått våra breddgrader, bönföll jag min far att få åka dit och titta, och dagen efter olyckan cyklade han dit med mig på pakethållaren. Det var mycket intressant att se olyckan i hela dess vidd: krevadgropar, urblåsta fönsterrutor och järnvägsvagnar som liknade förvridna stålskelett. Det såg verkligen ut som en riktig krigsskådeplats. Granatsplitter och söndersprängda delar av tågvagnar hade slungats iväg upp till två kilometer från stationsområdet. Att ingen enda människa omkom i denna enorma förödelse var ofattbart. Ett trettiotal människor skadades av splitter och kringflygande förmål, det var faktiskt allt. Krylbo-olyckan, som många än idag tror var ett sabotage, är den största eldsvåda jag någonsin sett. Fortsättningsvis skulle det för mitt vidkommande bli eldäventyr i mindre format: blixtnedslag och egna pyrotekniska övningar. Men min lust till eld var definitivt väckt vid dessa unga år och det skulle med tiden visa sig bli ett stort och allvarligt intresse.

En av granntanterna hette Irma Lindh. Hon och hennes man bodde i en mycket vacker, vitrappad villa, med ståtliga runda pelare och två kolonner som bar upp den magnifika huvudentrén. Hela byggnaden gav i mitt barnasinne nästan en känsla av ett mindre slott. Husen i övrigt var, innan det stora egnahemsbyggandet satte igång något år senare, ganska lika: små trähus i falurött och en och annan lite större tvåvåningsvilla i vitt eller gult. Bengtsbo var ett litet arbetarsamhälle i södra Dalarna där livet flöt lugnt.

Makarna Lindhs villa brann i alla fall upp helt och hållet vid ett ovanligt hemskt åskväder där blixt och knall kom på en och samma gång. Trots att det samtidigt rådde ett skyfallsliknande slagregn så brann villan ner till grunden. Brandkåren tog mycket lång tid på sig, förmodligen höll den på att bekämpa någon annan eldhärd när budet kom. Jag betraktade skälvande av upphetsning den explosionsartade branden!

Samma sommar eldade jag tillsammans med en kamrat Nils Bergsmeds upp en havreåker för en snål odalman. Folk kom vid detta tillfälle rusande med kvastar, spadar och hinkar med vatten för att hindra elden från att sprida sig. Alla jobbade frenetiskt för att begränsa förstörelsen. Själv deltog jag med liv och lust i släckningsarbetet genom att slå på den brinnande havren med en liten leksaksspade av plywood. Under arbetet råkade jag hamna sida vid sida med min mor som varken såg eller hörde utan bara slog och slog med en kvast. Jag påkallade hennes uppmärksamhet genom att rycka henne i klänningsskörten och konstaterade ganska belåtet:

-Nu brinner det bra mamma !

Jag minns än idag uttrycket i min mors svettiga och sotiga ansikte när hon upptäckte mig..! Jag åkte ögonblickligen på en rejäl hurril så att jag stod på öronen i den sotsvedda havren! Senare på kvällen, inför far och mor fick jag högtidligt lova att att aldrig mer leka med tändstickor. Jag hade nu fattat vidden av vad jag hade ställt till med och gav (grinande) ett heligt löfte att avhålla mig från allt experimenterande med eld. Ett löfte jag dock bröt ganska omgående. Det brann både här och där i min närhet, men försiktigtvis höll jag mig långt från bebyggelse och hade alltid vatten i närheten.

Ett år senare, sprängdes spisen i mitt föräldrahem. Vid detta experiment hade jag fin hjälp av Allan Lundberg, en företagsam tioåring, som bodde ett stenkast från mitt barndomshem. Tillsammans borrade vi hål i en hög med vedklabbar; dessa fylldes sedan med patroner av olika kaliber som vi "lånade" från min faders ammunitionsupplag vilket var utdragslådan längst ner i skrivbordet inne i kammaren. Beväpnade med leksakspistoler lekte vi sedan favoritleken - krig. Allan och jag tog betäckning under köksbordet, och vi njöt obeskrivligt när det började smälla inifrån spisen. Jag har ett tydligt minne av att spisplattan, som var cirka trettio, fyrtio centimeter i diameter, lyftes omväxlande från sida till sida. Slutresultatet blev att plattan sprack rakt över. Det var en enorm upplevelse. Varken Allan eller jag hade dock räknat med att spisen skulle gå sönder. Mina föräldrar talade allvarsord med oss båda och jag lovade än en gång bot och bättring.

Allan skulle bli lindansare när han blev stor. Därför tränade han att gå på uppspänt rep hemma i sin vedbod. Vi småpojkar var fyllda av stor beundran inför Allans balanserande, han kunde hålla på hur länge som helst, ramla ner... upp igen och så vidare. Både Nisse och jag gjorde några försök men fann omgående att det var helt omöjligt. Jag föll förresten så illa att jag slog huvudet i huggkubben och det botade mig effektivt från allt vidare lindansande. Men Allan blev med tiden enormt duktig. Han uppträdde professionellt på både cirkus och tivolin och var ett tag regerande "Världsmästare" i konsten att tillbringa längsta tiden på slak lina. Allan och jag upprätthöll genom åren en viss kontakt ända till hans alltför tidiga död vid fyrtiotvå års ålder.

Nästa kapitel om Leif Formgren läggs upp 2008-12-30