Huvudnavigation

Författaren

PÅ LÖSA BOLINER

Lördagen den 12 mars 1983, satt författaren till dessa rader helt ensam på discoteket Wictoria i Gävle och tyckte synd om sig själv. Anledningen var den att jag var ratad. Min hustru nummer Två hade nyss lämnat mig, jag var helt ensam i världen och drack tappert och duktigt för att glömma min dystra lott och livets svidande orättvisa. Mitt hopp om en ljus medelålder hade fått sitt definitiva grundskott. Jag var knockad och uträknad och för mitt inre öga upplevde jag hur liemannen själv, med grinande grönvit dödskalle och två tomma ögonhålor, höjde och sänkte domar-armen över min vissnande lekamen... Åtta, nio... Ten and Out!

Så kändes det, denna nattsvarta, trista och ensamma afton; vinet gav en tillfällig sinneslättnad men förstärkte också det äkta och stora självmedlidandet. I sentimental ensamhet gick jag igenom de fyrtiosex gångna årens hårda och paradoxala leverne. Mitt valspråk (om jag hade haft något) kunde ha varit: "Gör allt på tvärs, slå huvudet i väggen och kör hårt på lösa boliner!"

Mellan varven har idyllen varit total, det är visst och sant, allt har fungerat perfekt på alla plan och livet har pumpat på månad efter månad, ibland upp till ett år utan större dramatik än ett punkterat framdäck. Men så mycket har hänt som dragit ner rullgardinen. Tågordningen i min tillvaro har nämligen skakats om lite hur som helst och någon riktigt genomtänkt konstruktiv idé om ett planmässigt liv med någon sorts karriär i slutändan har aldrig existerat. Tillfälligheter och slump har fått styra allt i min levnad. Dramatiska händelser har staplats på varandra. Eld, krut, poliskontakter och bilkrascher har gett garnityr åt vardagens trivialsoppa och märkligt nog, som jag redan påpekat, förändrat tillvaron till det bättre. Några smakprov ur mitt antecedentia ger belägg för mitt påstående.

För att börja från början så föddes jag faktiskt i Ockelbo, men flyttade som halvåring till Linden 2 i Avesta där vi var granne med det gamla vattentornet i rött tegel: polisman Lindkvist och tidningsredaktören Åkerblom. Det var krig ute i stora världen och min far och andra familjeförsörjare tycktes mest "ligga i beredskap" där de sköt prick med ålderdomliga mausergevär. Jag ägde själv ett gevär vid dessa unga år. Ett repetergevär där man kunde skjuta upp till sex gummisnoddar. Med detta vapen deltog jag ofta och gärna tillsammans med repgubbarna som marscherade fram och tillbaka i kvarteren utanför vår bostad, praktiskt taget dagligen som jag kommer ihåg det. Det var en taktfast och vadmalsgrå samling av farbröder i alla tänkbara storlekar med båtmössor på huvudet, bajonetter i livremmen, ryggsäckar med gasmasker och stålhjälmar som guppade upp och ner. Alla hade stora gevär som de höll på plats i en rem med högra handen. Vid dessa tillfällen deltog jag aktivt och marscherade som sig anstod med tanke på min ungdom sist av alla försedd med mitt stora gummisnoddsgevär och gasmasken, gjord av skokartong, på ryggen. Jag tog alltid uppgiften på högtidligt allvar och mitt stora ögonblick var alltid när det kommenderades: "Halt - helt om!" Varvid jag följaktligen fick gå först av alla. Det har sagts mig, att granntanterna på den tiden tyckte att jag var en näpen liten gosse.

När jag var fyra år våren 1941 flyttade vår familj till ett rött litet trähus vid Dalälven, ungefär tre kilometer nordväst om Avesta. Platsen heter Bengtsbo. Året efter föddes min bror Swante som idag är företagare och bor i Norrköping. Han är grossist och handlar med snabbvinsatser och annat som är nyttigt (?) för folkhälsan. Swante har på sitt försynta och ödmjuka sätt döpt både sig och företaget till: Vinkungen Störst i Törst!