Huvudnavigation

Förord

Ett stort Tack till Er alla som köpt mina alster under årens lopp!

Leif Formgren.

---------------

FÖRORD

"Världsmästare Tussen och Leif Formgren" står som titel på denna bok. Gäller detta båda två? Boktiteln påstår detta, men hur sant är egentligen detta, minst sagt, storvulna påstående? Med ett enkelt kommatecken hade alla eventuella missförstånd undanröjts och allt skulle i sådant fall ha varit glasklart. Alltså: "Världsmästare Tussen", och Leif Formgren ( hennes tränare). En sådan titel skulle knappast ha skapat några missförstånd och oklarheter ty att Tussen blev världsmästare i styrkelyft i New Delhi 1991 är ju väl dokumenterat. Men, Leif Ivar Formgren, bokens författare, är han verkligen världsmästare? Svaret är: Njae... inte direkt och inte officiellt, förvisso. Inte heller är jag mästare i någon av Riksidrottsförbundet godkänd och accepterad tävlingsform, eller i någon tävlingsform över huvud taget. Det jag sysslar med, är en mycket udda företeelse och jag är dessutom ganska så ensam i mitt utövande. Några verkliga mästerskap har mig veterligen aldrig ägt rum, men vem vet, det kanske blir av någon gång i en fjärran framtid. Vad handlar det då om? Jo, jag ägnar mig då och då åt att: "blixtteckna!"

För mitt levebröd målar jag, figurativt och naturalistiskt. Någonting som inte går speciellt snabbt; men att måla är nu en gång för alla bland det mest spännande och roliga man kan företa sig. Dock - det är tidskrävande, ofta psykiskt påfrestande och långtifrån enkelt att få fram det som det inre ögat har sett; det är sällan man blir riktigt nöjd (om det ens har hänt)? Och det går långsamt. En oljemålning av normalstorlek kan ta allt från fem, sex timmar - upp till veckor att färdigställa. Många samlar bara damm på vinden, mer eller mindre avslutade. Måleri är en krävande sysselsättning som tar sin rundliga tid. Som snabbtecknare däremot, inbillar jag mig dock vara mer blixtrande än någon annan. I små och större sammanhang har jag genom åren visat mitt kunnande. Bland annat flera gånger i svensk TV. Första gångerna redan 1979 i Nöjesdax och Skansensommar. Vid mitt snabbskissande har jag en stor fördel: Jag använder båda händerna samtidigt. Följaktligen går det dubbelt så snabbt - enkelt!

På Gröna Lund gjorde jag ett "Världsrekordförsök" för ett antal år sedan! Det var utannonserat som sådant och stor publik var samlad: Ulf Elving var konferencié och Guinness Rekordboks svenska representant fanns på plats. Rekordförsöket bestod i två avbildningar av tvenne modeller i naturlig storlek, alltså skala 1:1. De färdiga skisserna var enligt juryn: "Relativt detaljerade, riktiga proportioner och dessutom var modellernas karaktärer väl fångade".

Den ena skissen tog 43 sekunder och den andra 49 sekunder att göra. Båda teckningarna skickades vidimerade av både Guinness Rekordboks representant och Gröna Lunds artistchef Pi Lind till London. Där mottogs mina bilder vänligt, men de beklagade att de ej bedömde efter artistisk kvalitet. De påpekade också det omöjliga i själva "tävlingsgrenen". Guinness rekord måste kunna mätas exakt i tid, rum, vikt och volym. Några som helst konstnärliga hänsyn kan inte tas. Den här regeln har dessvärre gjort att hundratals korkade jippo-rekord typ: "världens längsta stångkorv" och "världens största semla", hamnat i den annars så förträffliga boken. Jag föredrar individuella prestationer och framhärdar i mitt pretentiösa påstående: Jag är världens snabbaste tecknare, och antar gladeligen vilken utmanare som helst, man eller kvinna, som tror sig kunna bevisa annorlunda!

Detta var den lite omständliga förklaringen till bokens titel: En riktig världsmästare och en i allra högsta grad självutnämnd ! I denna skrift kommer ni dessutom att möta två andra udda "världsmästare" som jag haft nöjet att känna: Lindansaren Allan Lundberg och miljardären Bernard Cornfeld.

När jag började med denna bok, var min tanke att den enbart skulle handla om Tussens idrottskarriär. I några snabbt avklarade bisatser, skulle jag sedan beskriva mig själv i rollen som hennes upptäckare, tränare och äkta man, plus kanske några rader om mitt snabbritande.

Nu har det inte alls blivit så; min egen personbeskrivning har svällt under skrivandets gång. Anledningen är en ärlig och oförställd häpnad över krokigheten i min levnad; jag har grävt i minnet och av det som kommit fram finns så mycket som inte är riktigt rumsrent. Ingenting i mitt liv har heller följt det vedertagna och normala mönstret. Inte på något plan! Hur beskriver man bäst en sådan levnad... bör sanningen slipas och naggas till ett snyggare mönster? Eller, den totala motsatsen: göra en dygd av nödvändigheten och ösa på med sanslösheter som staplats under decennier?

Efter en natts bister kamp med mitt samvete kom jag fram till det senare alternativet och som en följd av detta har jag frossat; i början nästan skamset, men med tiden allt mer njutningsfullt i mina preskriberade vidlyftigheter. Det icke rumsrena har plockats fram och dammats av, och istället för att hoppa över gångna fadäser, eller kittla med några få pojkstreck för att krydda läsandet, så har jag konsekvent byggt boken på personliga störtdykningar och bottennapp! Budskap saknas i stort och sensmoralen är tveksam; men ett är säkert: Jag har levt ett rasande roligt liv och det gör jag också den dag som i dag är. Så sant som det är sagt!

Mitt resande i tillvaron har varit av det sällsammare slaget. Dramatiskt och annorlunda! Ofta azurblå himmel med solen i zenit, ibland svart mörker; då och då ett rent helvete! Paradoxerna har funnits i mängd: Två skilsmässor, eldsvådor i Gävle och London, bilkrascher i Sverige och Sydspanien, sprucken blindtarm i Frankfurt, rånad i San Francisco och bondfångd i Casablanca; maskingevär och Lugerpistol i olagliga sammanhang, galler-semestrar i Fosterlandet och Paris, vänskap med främlingslegionärer, miljonärer och mördare(!) - absurda infall, olyckshändelser, knytnävsdueller och fyllfester har - hur sinnessjukt det än kan låta: ofta gett upphov till de bästa förändringarna i mitt liv!

Märkligt nog, gång på gång. Låter det konstigt... rent av lite omoraliskt? Så har det i alla fall varit. Ödet har fått styra fritt och jag har egentligen bara storögt hakat på.

Tidsmässigt, har viktiga händelser krokat i varandra på ett nästan onaturligt sätt: ofta på eller dagen före närståendes födelsedagar Några exempel: Tussen och jag gifte oss i Las Vegas den 4 februari 1986, dagen efter fyllde min yngste son Magnus 19 år. Vår snart ettåriga dotter föddes den 7 maj 1993, dagen efter fyllde min stora dotter 26!

Eller, så upprepar historien sig med kronologisk regelbundenhet. Ett sådant tidsexempel var detta: "Världsmästaren i snabba pengar" Bernard Cornfeld och jag träffades första gången den 6 september 1958 när jag lekte bohem i Paris. Han dök sedan på mig exakt två år senare den 6 september 1960 i Nice vid Medelhavet där jag satt och tecknade turister!

Tussen blev Världsmästare 1991 och jag hade länge haft tanken på att skriva en bok om hennes karriär när hon väl hade nått sitt mål. Vi visste båda att hon skulle stå överst på pallen en dag. Men det var svårt att komma igång. Det tog liksom emot. Jag har egentligen alltid haft svårt att komma igång med något som ligger utanför det vardagliga görandet och pysslandet; jag är helt enkelt född slö. Yttre omständigheter av drastisk natur måste oftast till för att initiera ett konstruktivt skeende: exempelvis skilsmässor som alltid är hemska, men också spännande språngbrädor mot det okända. Det hann också gå i det närmaste ett och ett halvt år efter VM-vinsten innan någonting riktigt otäckt och drastiskt inträffade. Då, i slutet av 1992 hände det å andra sidan saker med besked! Dramatik som satte fart på olika åtaganden!

Fredagen den 18 december kom min vuxna dotter Kajsa hem från en årslång odyssé ute i stora världen. Hon hade läst franska på Sorbonne i Paris under en 4-månaders period, därefter karikatyr-tecknat sig fram i Europa och Nordafrika, och nu satt vi hemma i köket i Ockelbo och summerade den dagsaktuella tillvaron. Bara hon och jag den kvällen, vuxen dotter och ärrad fader. Vi laddade med kaffe och mazariner och delgav varandra livserfarenheter. Allt andades en stilla frid. Kajsa berättade om sina äventyr och visade teckningar och fotografier. Hon var solbränd och vacker och förberedde, redan då, sin kommande resa till Australien.

Själv var jag vid detta tillfälle ytterst tillfreds med tillvaron. Min årliga sommarutställning hade gått helt över förväntan och Tussen var dessutom gravid i femte månaden. Allt hade gått som på spikrak räls de senaste åren, livet lekte och allt såg bra ut. Alltför bra, måhända...? Det var här någonstans vid den fjärde, eller kanske den femte mazarinen, som denna obehagliga insikt slog mig med full styrka:

Det hade gått alltför bra för Tussen och mig på sistone!

Det är nämligen så att det är onaturligt med ständigt solsken. Det är också mot allt sunt förnuft med total harmoni tjugofyra timmar om dygnet, vecka på vecka - månad ut och månad in... År efter år!

På något ödesmättat vis kände jag denna kväll en smygande fara; något skrämmande obehaglig var på gång. Min dotter var kanske en aning frågande till mina svarta föraningar, men själv blev jag mer och mer säker på kommande elände ju längre kvällen fortskred. Jag har alltid haft en synsk förmåga - ett arv från morssidan; det var nu bara att invänta vad Ödet hade i beredskap. Jag beredde mig på det värsta! Ty så har min levnad varit: likväl som regn har följt på solsken - så har elände följt på lycka. Alltid!

Dagen efter, lördagen den 19 december, blev mina negativa förväntningar brutalt bekräftade. Underkyld isbeläggning i kombination med övervärderad körfömåga och lagvidrig hastighet, förvandlade på några svindlande sekunder vår Mazda RX Turbo till skrot. Passagerarstolen knäcktes och Tussen transporterades till doktorn med en höns-äggstor bula i huvudet. Själv klarade jag mig utan en skråma, men min själ fylldes av nattsvart ångest.

Några dagar senare fick jag lunginflammation med feber och skrällhosta som band mig vid sängen över nyår och januari månad ut. Ungefär samtidigt dog vårt brunns-vattenreningsverk i källaren och två av mina bästa återförsäljare inom konstbranchen passade lägligt på att gå i konkurs.

I februari var sjukperioden över och skrivandet på denna bok påbörjades. Vattenproblemet fortsatte dessvärre med en nyinstallation som inte alls fungerade, det blev vattenförgiftning och söndergrävd trädgård i förlängningen. Tavlorna som jag hade i kommission för försäljning försvann också all världens väg.

Fredagen den 12 mars 1993 firade Tussen och jag vårt tioårs jubileum. Samma dag fick vi tillbaka den lagade sportbilen: högra dörren, taket, bakrutan, motor, grenrör, tre fälgar och fyra däck; förarstolen, instrumentbrädan och ratten, plus lite pedaler och annat var kvar från den gamla. Resten var utbytt. Mästermekanikerna på Bil-Ess och en bilplåtslagare i Järbo hade praktiskt taget byggt en helt ny bil med hjälp av Trygg-Hansas försäkringspengar.

Ockelbo april 1994 Leif Formgren.