Huvudnavigation

En stark flicka

CYKELTJUVARNA

Det var en blåsig eftermiddag, någon gång mellan sensommar och höst, som tolvåringarna Micke och Johan djupt fick ångra att de stulit Gun Tjernells svartvita cykel. Stölden ägde rum på Stiftelsevägen i södra Valbo. Området där denna händelse utspelade sig ligger nedanför Valboåsen och består av trevånings hyreshus och villabebyggelse i en backig omgivning, med planterade buskar och ett stort bestånd av höga tallar. Fyra hyreslängor ligger vinkelrätt mot åsen. På krönet är det villabebyggelse plus ytterligare fyra hyreshus i åsens längdriktning. På den södra sidan av Stiftelsevägen finns också villor. Dessa egnahem i trä och tegel, är byggda på 50- och 60-talet och har de måttliga proportioner som utmärker den tiden. Området är lugnt och luftigt och ligger ungefär halvvägs mellan Gävle och Sandviken.

Stölden var ingen engångsföreteelse för gossarna, utan ett lekfullt och naturligt sätt att roa sig. Cykelstölder, snatterier och fönsterkrossande hörde till det normala. Det gav innehåll åt livet, det var ljuspunkter i skoltristessen; det gav kort sagt en extra kick i tillvaron . Gossarna Micke och Johan hade skaffat sig stor erfarenhet på livets alla områden. Förutom alla varianter på sattyg, bland annat att repa lärarbilar med spik, hade de börjat röka i unga år, och så ofta möjlighet fanns så släcktes törsten med den då populära drycken mellanöl. Sofiedalskolans lärarkår var ganska bekymrad över ynglingarnas framfart och framtid, men det var inte mycket man kunde göra. Då och då, när gossarna hade haft något extra obehagligt hyss för sig kunde man dock förmana dem med en viss skärpa. Men på det hela taget hände ingenting och nu var det alltså cykelstöld. Ägaren till densamma: Gun Tjernell, blev naturligtvis både arg och ledsen när stölden upptäcktes. Hon letade överallt i omgivningen men den var och förblev borta.

Vad hon dock inte visste, var att hennes åttaårige son Peter sett det kriminella tilltaget och sedan lekt spanare på egan hand och skuggat Micke och Johan ända till "crossbanan" vid Vretasvägen. Därefter hade han, i ganska uppjagat tillstånd, meddelat sin tolvåriga syster Susanne vad som var på gång:

-Micke och Johan har stulit morsans hoj, och nu kör dom cross! Platsen som allmänt kallades crossbanan bland de yngre, hade snäva kurvor, tunga uppförslut och branta utförslöpor. Valboåsens topografi hade här på ett naturligt sätt skapat en halsbrytande och slingrig rundbana, där man brukade mäta sina krafter styre mot styre efter skolans slut. Då Micke helt nyligen kört omkull och vindat till framhjulet på sin egen maskin, så fick Guns damcykel duga för den här gången. Man tager vad man haver!

Gossarna forsade nu runt runt i svettig och ädel tävlan. Först uppför en smal stenig stig, sedan saxning mellan två smärre flyttblock, över en halkig tallrot, vändning på krönet vid "Stortallen" och så huvudstupa ner ungefär tio meter, lite sick-sackåkande mellan stenar och stubbar, en härligt slirig vänsterkurva, och sedan upp igen för varvning. De båda tjuvaktiga valboynglen var så uppe i sin tvekamp, att de aldrig hann parera när en grov tallgren slängdes in i bakhjulet på ledande Johans cykel. Det här hände just vid Stortallen, strax före varvningen och utförslöpan. Johan stöp över eget styre och flög med näsan före i marken. Micke, på Guns cykel, ett par meter bakom stöp han också, men kom fort upp på benen och sprang sedan för sitt liv. Johan - däremot, hade inte en chans att komma undan. Han hade först och främst sin egen velociped över sig och över den: en rasande tolvårig flicka som gjorde ont värre genom att metodiskt trycka och pressa fordonets oregelbundenheter mot den skrikande gossens kantiga pojkkropp. Misshandeln fortsatte en lämplig stund, till dess att flickan tyckte att det räckte. Johan tjöt rätt ut av smärta och Susanne tyckte sig till och med ana en viss kroppslig väta inifrån hans ljusblå jeans. Hon släppte upp den gråtande gossen, tog hans cykel och kastade den med all sin kraft utför nedförsbacken och hoppades att den skulle gå sönder. Nu höll den trots allt ihop. Själv hämtade hon med högburet huvud sin mors cykel och började i sällskap med sin lillebror vandringen hemmåt.

Skolans och lärarnas skräck Micke och Johan väntade tysta och ilskna, Johan grinade ljudlöst. De väntade till dess Susanne och Peter var på behörigt avstånd, men då satte de å andra sidan igång med besked. Långt efter det att syskonen försvunnit ur synbilden skrek de ut sina förbannelser. Hoten underströks med grova svordomar och kärnfulla kraftuttryck. Framförallt Mickes mod blev större och större i takt med att avståndet tilltog, han kände sig inte riktigt lika ynklig som sin blåslagne kompis som blivit så väldigt förnedrad. Johan hade ju trots allt fått rejält med stryk och dessutom tagit till lipen. Att deras hämnd skulle bli blodig och hemsk var båda gossarna rörande överens om.

Men veckorna rann iväg och det kom aldrig till någon hämndaktion. Tvärt om höll man sig så långt ifrån den jämngamla flickan Susanne som möjligt, ty i själ och hjärta visste pojkarna att de inte hade den ringaste chans att mäta sina krafter med flickan som så handgripligt hade återtagit sin mors stulna fortskaffningsmedel. Vad ingen på den tiden kunde veta var att flickan Susanne, mer känd som "Tussen", efter många strapatser, blod, svett och tårar med tiden skulle bli korad till VÄRLDENS STARKASTE KVINNA.